Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - IV - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Ekelund.
man tro att Dostojevskis hjärta var rikare och klokare än
Nietzsches? Var det en vishet af honom att vara svag, vek?
En trånghet, en fattigdom hos Nietzsche att vilja vara stark,
hård? Där är intet öfver och under. Begge voro de lifvet
nära; begge vägarna leda till det verkliga, till religion och
lycka. Men passar det rätt en människa, i denna oerhörda
situation som er lefva, att vilja vara hård? Är ej en Dosto
jevskis hela gestus den mänskligare? Det är icke troligt att
mänskoanden, och detta hos dess noblaste bärare, skulle gått
så långt på afvägen sorg, om sorg verkligen varit en afväg i
egentlig mening. Denna dunkla lust tyder på en hemlig
släktskap mellan sorgen och den sanna glädjens styrka. Ty
mänskligt geni syftar i sitt innersta med nödvändighet till
utvidgning, förstoring af kraften till glädje, till upptäckt och
eröfring af lifsmöjligheter, mod, lycka. Man begår en naivi
tet när man anklagar «pessimismen», en likadan simplicitet
som bonden i sitt hjärtas enfald när han kom släpande med
vedträt till reformatorns bål.
Jämför man ryska ansikten med tyska, kommer man
snart till den reflexionen att de förra förråda i allmänhet på
ett tydligt sätt känsloinnehåll, medan de senare mestadels ge
intryck af ett fattigt, förkrympt, opoetiskt, eller bättre sagdt
omusikaliskt känslolif; de förra ha ett dunkelt, melankoliskt
produktivt uttryck, de senare ett klart men sterilt. Frågar
man normaltysken livad han tycker om ett af dessa typiskt
ryska ansikten, svarar han med ett bittermildt leende, som
är mycket vältaligt. «Det där är ju inte färdiga människor,
det är råmaterial till människor.»
Hvad som vidare frapperar vid sammanställningen af
ryska och tyska ansikten är detta, att en viss ungdomlighet,
d. v. s. en omedelbar spontan öppenhet, stolthet, frihet från
servil beräkning, är mycket vanlig hos de förra.
Hos de tyska finns också ett slags ungdomlig öppenhet
men den är nästan alltid en falsk, skenbar; den är ett ut
tryck som den lofvande unge strebern insett att det är för-
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
