Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Ekelund.
ha olja på lampan, fy nu hade vi den nye ryske kulturbrud
gummen om bara lite grand, och början till slutet skulle
begynna för Europas civilisation.
Finns det något land i världen, där mannen af folket,
närmast bonden, blifvit omfattad med sådan innerlig kärlek
som i Ryssland? Blifvit gjord till en skapande poetisk
genius, en symbol för allt livad tröstfullt finnes i religion,
allt hvad uppriktigt i intellektualitet, allt hvad rent i konsten.
Tag ett verk som Nekrasoffs «Hvem lefver lyckligt i Ryss
land?» och ställ det så vid sidan af våra västerländska
bondeevangelister, och man ser strax att dessa senare äro
empirister och samlare och goda skildrare, medan ryssen
verkligen diktar med den kyska kraft i fantasin som kom
mer af lefvande tro och kärlek. Den ryske diktaren, han
må vara furste eller proletär, kommer till folket som barnet
till sin moder, «det förvillade barnet som icke varit hemma
sen två hundra år», säger Dostojevski. Det är väl just i detta
förhållande, att ryska kulturen är så ung (kultur tagit i denna
snäfva moderna mening), alltså bara fattiga två hundra år
gammal, som man har att söka förklaringen till fenomenet.
Det folkliga naiva sköna har icke hunnit förstöras i Ryss
land ; eller skulle där i det ryska finnas något som är
oförstörbart för civilisationen, något som är öfver den och
starkare än den? Det trodde de stora diktarna, först och
främst Dostojevski; och Mereschkovski fortsätter ännu med
vältalighet att förkunna om denna stora innerliga religiösa
kraft, som han på allvar tror inom kort skall bli den för
nyelsens källa som det förtorkade Europa behöfver. Där är
utan tvifvel ingen människa i det högfärdiga västerlandet
som tror honom, men det gamla Europa må väl också vara
ursäktadt. Högfärden ha de på begge sidor lika riklikt, och
den stora smällen som de ryska sibyllorna nu så länge pro
feterat har ju aldrig kommit. I stället kom något helt annat
och det visade sig att dessa mystiker, som ville frälsa värl
den med «rysk Kristus», voro lika goda hatare som vi andra.
De komma väl nu att få behålla sin Kristus för sig själfva,
ty där är nog ingen som vill ha den. De stora diktarnas
drömmar gå sin tysta gång genom jämmerdalen, alldeles
som Kristus’ egen dröm har gått sin, d. v. s. alldeles utan
för världen. Världen tycks endast vara ett stort mäktigt
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
