Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dostojevski.
delaktigt att anlägga en listig, frejdig glädtighet med ett
ironiskt-medlidsamt drag under. «Fix!» heter det om en
sådan ung man, och att vara fix, det är toppen, det är den
servila, fattiga, dumsluga intelligensen i all sin glans, det är
blomman af tysk ungdomlighet (’= strebertum). Nej, ryssen
är icke fix.
Det är ju klart att ett sådant sätt att se saken icke kan
vara fullt rättvist, så till vida att i hela världen finns ju nu
för tiden i stort sedt ingen annan uppfattning af begreppet
ungdomlighet än den i Tyskland vanliga (d. v. s. som listig
het, vaksamhet, girighet), och när folk kasta sig öfver Tysk
land med sådana beskyllningar, sker det mestadels af afund
sjuka och grämelse öfver att man själf icke nått samma
höjd af spänstigt strebertum; men å andra sidan finns det
säkert inget annat folk i världen, som lyckats göra detta ideal
till kött och blod i den grad att hela den fysiska mänsk
liga företeelsen strålar däraf: så att tysken öfver hufvud
aldrig ser ung ut. Dette år dock ett storartadt faktum. De
tlesta engelsmän se ungdomliga ut ännu vid femtio år,
många långt därutöfver; de flesta tyskar se gamla ut redan
i tjuguårsåldern. (Det faller af sig själf att här icke talas om
kroppsstyrka, hälsa o. s. v.)
Man har skrattat mycket i Tyskland, särskildt sedan
1905, åt en viss sorts tumultuariskt-hemlighetsfullt-begeistrade
ryssar som i apokalyptiska artiklar och böcker släppte ut en
förkunnelse, enligt hvilken Ryssland, det verkliga Ryssland
förstås, vore något alldeles för sig, öfverlägset, mystiskt, su
perfint, oberoende af all europeisk bildning, något hvarifrån
nu allt vore att vänta, något som vi måste bereda oss på
att ta emot: en Messias, en frälsare, som skulle frälsa oss
vare sig vi ville eller ej, det kunde vi ge oss fan på. Det
var i de glödande åren 1905—07. Det kan ej nekas att äfven
Mereschkovski på den tiden skref många löjliga saker i denna
uppenbarelsestil, att nu inte tala om hans medarbetare,
Dmitri Philosophoff, Zinaida Hippius och hvad de heta («Der
Zar und die Revolution»), och man förundrade sig öfver hur
en man som kunnat skrifva något så klokt som den stora
Dostojevski—Tolstoj-essayn nu gitte öfverlämna sig åt sådant
högfärdigt kvasidionysiskt vröfvel som dessa «varningar» till
Europa om att hålla ögonen uppe, vänta på smällen och
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
