Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. Schück: Reformation och renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618
H. Schück.
heten, oeh det är endast dessa formuleringar, som förefalla
oss egendomliga oeh föråldrade. Frågorna själfva äro
de-samma från tid till tid. Luther och hans samtida tolkade
därför innebörden af reformationen på sitt sätt. Vi tolka den
på vårt, och det kommande århundradet skall helt visst åter
välja andra uttryck. Slutgiltig blir ingen formulering, så lange
ännu mänskligheten går framåt och därför ständigt fördjupar
de problem, hon fått att lösa. Den uppfattning, jag kan
fram-lägga af reformationen och af Luthers lifsgärning, är därför
endast vår tids — kanske icke ens det, utan blott min egen.
Nu är man snarast böjd att i reformationen se ett led i
den stora renässansrörelsen, den fonn, i hvilken söderns mera
konstnärliga «pånyttfödelse» tog sig ett uttryck hos de
ger-manska folken. Renässansen ter sig för oss såsom i främsta
rummet en personlighetens frigörelse, såsom ett utbrott af en
nyvaknad, stark lifskänsla, en andlig revolution, riktad mot
medeltidens mörka och trånga, asketiska och dogmatiska
världs-åskådning. Såsom en ättling af denna rörelse räknar man
ock reformationen, men såsom en ättling af germansk börd,
Äfven reformationen reagerar liksom renässansen mot den
medeltida kyrkans världshat och mot dess lära om
syndfullheten i hvarje jordisk verksamhet. Men i sin opposition mot
asketismen var Luther i själfva verket vida mera radikal än
renässansens italienare. Inom konsten och novellitteraturen
kunde dessa väl gifva sin glada sinnlighet lösa tyglar, men
de vågade knappast att teoretiskt stå för dessa åsikter, och
lätt, vid minsta pröfning, återföllo de till den munkmoral,
som de stunden förut så käckt hånat. Annorlunda var
Luther. Både teoretiskt och praktiskt, af innersta öfvertygelse
var han asketismens svurne motståndare, och den mänskliga
naturens rätt har måhända aldrig ägt en mera hänsynslös
försvarare än han. Själf hade han såsom ung sökt at «fly
världen» och i klostercellens enslighet gömma sig för dess
frestelser. Men där erfor han hopplösheten af denna kamp.
«Världen» hade följt med honom, och den frid, han sökt,
hade han icke funnit. Då insåg han ock, att han orätt fattat
sitt mål och att uppgiften i själfva verket var en annan —
icke att fly världen, utan at omdana den till ett Gudsrike.
Ty äfven naturens drilter hade af Gud nedlagts i vårt vasen,
och de skulle därför icke undertryckas, utan i stallet göras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
