Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cl. Lindskog: Eitrem og Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eitrem och Nilsson.
sit bedre jeg»), moderna bilder («Phaeton lot svepen knitre
som en bugtende komethale»).
Vi finna en utgångspunkt för debatten, om vi tänka oss
in i principerna för en vanlig översättning från grekiskan
till latinet. I sin nyss utkomna, utmärkta översättning av
Demosthenes’ och Aischines’ «tal för kransen» har professor
A. B. Drachmann översatt det stående tilltalsordet, «o atenare»,
med «mina herrar». Den översättningen sätter oss med ett
slag in i stämningen i en modern diskussion. Det blir mera
liv och större naturlighet, man glömmer att det är en över
sättning. Men det blir mindre tidsfärg och mindre antik
stämning. För att lämna det enskilda fallet som allmän
regel gäller: en ordagrann översättning är den sämst möjliga.
Den gamle tyske professor Haupt översatte aldrig på sina
föreläsningar: «grekiska kan icke översättas.» Ett utslag av
samma tankegång fick jag en gång under ett samtal med en
av vår tids mera betydande filologer: enligt hans mening
borde man aldrig översätta en antik text med själva texten
framför sig; ty ej blott satsen utan satssammanhanget och tanke
kedjan var så olika på ’antikt och modernt språk; man borde
läsa igenom några sidor riktigt genomträngande och kon
cipiera innehållet, samt sedan skriva ner de antika tankarna
i fullt modern dräkt; först då bleve det en verklig översätt
ning. Wilamowitz har en liknande uppfattning: <Nicht
Wörter noch Sätze tibersetzen, sondern Gedanken und Ge
ftihle aufnehmen und wiedergeben. Das Kleid muss neu wer
den, sein Inhalt bleiben. JederechteUbersetzungistTravestie.»
Det är med mytlörläljaren som med översättaren. Ju
mer den senare trängt in i sin texts anda och väsen, dess
friare siar han gentemot den, och ju mera suveränt den
förre behärskar stoffet, dess mindre låter han sig bindas av
den överlämnade formen. Men mytlörtäljaren står vida
friare än översättaren. Denne återger en enskild människas
tankegång, den förre däremot en myt, som har funnit sin
tillfälliga utformning hos den ene eller andre diktaren eller
konstnären. Skall den fria fantasien hos en skapande konst
när eller diktare kunna sanktionera en detalj i en myt mera
än ett modernt inträngande till själva andan och väsendet?
Mytberättaren känner ej ens alltid ett behov att uppsöka
vare sig den äldsta eller den mest gängse typen utan i stället
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
