Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hedén: Gestalter ur Sverges nyare historia. I. Bakgrunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gestalter ur Sverges nyare historia.
i tidens liv främjade känslan av samhörighet mellan Nordens
folk. Vad förhållandet mellan Sverge och Norge angår, så
hade unionen, fastän slitningar redan nu visat sig, onekligen
fört de båda folken närmare varandra än fallet varit före
1814. Norge tog dock aldrig en lika aktiv del i skandinavismen
som de båda andra nordiska länderna, av vilka ju vart och
ett önskade stöd gentemot en utländsk makt: Sverge mot
Ryssland, Danmark mot Preussen. Även mot sistnämnda
makt var den svenska skandinavismen krigiskt stämd, och
detta gick så till vida ihop med dess rysshat, som även
Preussen tillhörde Europas konservativa makter.
Det var snarare på utrikespolitikens än på inrikespoli
tikens område som liberalismens första genombrott ägde rum.
Oscar I ställde sig under Krimkriget helt på Västmakternas
sida genom Novembertraktaten, vilken grundlade den sedan
nästan oavbrutna spänningen mellan Sverge och Ryssland.
Samtidigt tog h,an sig varmt av skandinavismen. Inrikes
politiskt förhöll han sig däremot ganska vacklande gentemot
tidens reformkrav, och i alla händelser ville han fasthålla
det personliga styrelsesättet. Man må uppmärksamma att
liberalismens hållning gentemot kungamakten icke var all
deles enhetlig. Vissa ledande liberaler som Richert voro
principielle republikaner, andra hyllade det gamla svenska
programmet: konung och folk i samarbete mot herrarne och
för nationellt-tidsenliga uppgifter. Till dem hörde Geijer.
Dock ansåg han i motsats mot de konservative att statsråden
ej borde nöja sig med att, enligt grundlagens bud, giva
konungen råd utan ock i viktiga frågor borde giva eftertryck
åt sina råd genom att avgå, om de ej följdes.
Förhållandet mellan konung och råd erbjöd överhuvud
en svår stötesten för liberalismen. Så länge rådgivarne blott
voro rådgivare och ej på allvar kunde motsätta sig konun
gens vilja, när den stred mot deras, nödgades oppositionen
mot det kungliga regeringssystemet rikta sig mot regeringen
överhuvud och därigenom riskera att fråntaga denna all initia
tivkraft. Någon verklig ministär förutsatte ej 1809 års stats
författning. Den hade till och med skilt de egentliga råds-
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
