Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hedén: Gestalter ur Sveriges nyare historia. 2. Emil Key och lantmannapartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gestalter ur Sverges nyare historia.
draget kommer.» Hans Aftonblad stod alltid i samband med tidens strömningar
och allt som fanns av liberala åsikter och idéer. Men som han själv var bla
det en blandning av de största motsatser. Ingen fanns måhända mer rädd än
Hierta att kompromettera sig; ingen var varsammare att avväga sina uttryck,
ingen skyggare att uttala sina åsikter, annat än genom många omsvep. Och
ändå har ingen varit djärvare än han att bryta väg för stora idéer. Ingen
kunde vara nyktare i sina uttryck, ingen med mindre schwung, med en mer
utefter jorden sträckt flykt. I hans tal fanns icke någon elevation men mycken
komik och satir ide vyer han framställde. Hos honom fanns skoningslöshet
i omdömenas syfte, i förening med hjärtats godhet eller godmodighet; mycken
sarkasm i sinnelaget i förening med en verklig blyghet, ja naivitet med hänsyn
till yttre former. Så t. ex. visade han sig aldrig utan vita handskar vid riks
dagens högtidliga öppnande och avslutande, då han på gamla dagar var andra
kammarens ålderspresident.
Omvägar föredrog Hierta i den grad att, om det berott på honom själv,
torde han på någon omväg låtit sig födas till världen. Den vånda det kostade
honom att fatta ett bestämt beslut bevittnade jag bl. a. vid marsoroligheterna
1848. Jag skrev då kåserier i Aftonbladet och kom upp med ett sådant till
Hierta. Denne hade fått sina rutor utslagna. Han talade om sina bekymmer
och sina funderingar att skicka ut familjen på landet. Rådvill var han även
om vad han skulle skriva i Aftonbladets ledare. Jag gav det ena uppslaget
efter det andra, och långt ifrån att bli snäst, som jag vid min unga ålder
kunde vänta, frågade Hierta: «Hur var det, hur var det?» samt började skriva
med kropp och själ, armar och ben. Under tiden kom C. J. L. Almqvist upp,
och strax högg Hierta på samma sätt fast i honom. Almqvist kom med flera
inpass om att Hierta i stället borde säga så eller så. «Mycket rätt, bror Alm
qvist, mycket rätt,» ropade Hierta, och så började han stryka fram och bak
länges tills den artikel han slutligen fick färdig, blev en sillsalat av Hiertas,
Almqvists och min mening om marssituationen!
Detta var emellertid ingen endast av tidsoron vållad osäkerhet. När
Hierta skulle rätta ett manuskript, eget eller andras, hade han en passion att
hacka sönder alltsammans. Och ändå förekommo sedan artiklarne smidiga,
lätta och verkade allt annat än hackiga. För elegans, såväl i stil som uppträ
dande, för ett vackert utseende, dans, fruntimmer och tia chronique scanda
leuse» hade Hierta en stor svaghet. Som andra betydande personligheter hade
han den lotten att hans fiender i lika klarsynta för svagheterna
som eftervärlden är det för förtjänsterna.
Frånsett Hierta och hans skola hade den liberala prosa
stilen av den romantiska ärvt en viss målande eller filosofe
rande omständlighet, en viss känslosamhet, en viss blomster
rikedom. Detta drag Emil Keys ungdomsstil.
Men nödvändigheten att syssla med dagens praktiska ting lät
i®hans mandom detta drag försvina. Därtill bidrog ock att
han aldrig Jskrev sina anföranden utan alltid talade fritt.
Hans riksdagstal voro alltid sakliga. Dock präglades de icke
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
