Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Rudberg: Antika urtidsteorier - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Härom närmare i en uppsats i Eranos.
7 Samlideii. 1921.
Antika urtidsteorier.
tankar, vet i Aeneidens sjunde sång också om Saturnus’,
d. v. s. Kronos’ släkte, som var gott och ädelt av egen drift.
Och slutligen känner Juvenalis i sin trettonde satir en
nionde ålder, sämre en järnets, som ej har någon metall
att nämnas efter. Men här har visserligen motivet förlorat
sin ursprungliga betydelse.
Den motsatta åsikten utgår från ett lågt och torftigt ur
tillstånd, som stiger mot allt större fullkomning. Det är den
uppåtgående linjen i antik historieuppfattning; helt naturligt
bygger den starkare på tanke och forskning än den andra,
mer romantiska.
I begynnelsen står också här en saga, om vars ursprung
jag ej kan yttra mig: Prometheus, som stjäl elden och
för den till de av köld och armod plågade dödlige. Trots
motsägelsen mot sagan om åldrarna står Prometheus-myten
i vår nuvarande form av Hesiodos’ Verk, ehuru det måste
medges, att motsatsen mildras genom det sätt, varpå hjälten
omnämnes, och genom sagans fortsättning i Pandora och
Epimetheus. Det kan tala för samme diktare, men på kom
positionen kan jag ej gå in. Det bör betonas, att Prometheus
ofta återkommer som en symbol för utvecklingstanken, om
han ock ibland ersattes av andra gestalter ur sagan, t. ex. av
Hephaistos i den homeriska hymnen med hans namn, där
han framträder som lärare för det outvecklade, i grottor bo
ende släktet.
Om jag ser rätt, är tanken gammal också på vetenska
pens område. I grövre form torde den ha förelegat redan
inom den joniska filosofien, närmast hos Anaximan
dros. Vittnesbörd därom ser jag i en rad ställen i den
doxografiska litteraturen, vilka både av filologer och na
turvetenskapsmän dit hör ingen mindre än Hackel an
setts tyda på ett slags utvecklingslära. Mig synes det framför
allt vara människans värnlöshet och torftiga ursprungstill
stånd, filosofen vill framhäva.1 Så heter det, att djuren upp
stå ur vattnet, som avdunstar genom solen, vidare att män
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
