Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Rudberg: Antika urtidsteorier - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Rudberg.
Egyptiska historia förmedlat teorien till Diodoros, vilken så
ledes ej, som förr troddes, bygger på Epikuros. I Hekataios’
uppfattning ingår just vad som nyss i korthet antyddes:
uralstringen, det torftiga urtillståndet, nöden och behovet
som pådrivande krafter, språkets uppkomst genom samver
kan av natur och vise män. Det viktiga fyndet här är gjort
av K. Reinhardt (Hermes 1912).
Också fa ek vetenskapen ger exempel. Det må vara
nog att erinra om medicinen; så talar den hippokratiska
skriften «Om den gamla läkekonsten» om den långa ut
vecklingen och det ursprungliga djuriska levnadssättet. Och
en liknande upfattning torde delvis skymta bakom läkaren
Eryximachos’ tal i Symposion.
En blick på de filosofiska källorna är nog för att visa,
att sofistiken framför allt knäsatt och utvecklat denna ur
tidsåskådning, något som ju med dess blick på tingen är att
vänta. Om Hippias som historiker är redan talat, och för
Protagoras är just betygad en skrift i denna fråga. Den
saga, som Platon i sin Protagoras (320 ff.) låter sofisten be
rätta, är helt visst till formen äkta; också Antiphon syss
lade med detta problem. Prometheus’ nämnande i detta
sammanhang hör till den oundvikliga mytiska omklädnaden;
början «Det var en gång en tid» återfinnas hos Moschion
och i Kritias’ Sisyphos, som noggrant återger teorien: det
oordnade, djuriska livet utan lag och skick och slutligen den
kloke och vise man, som infört religionen och grundlagt
fruktan för gudarne.
Om peripatetikerna är förut talat. Aristoteles’
forskning står egentligen på denna sida, hur mycket han än
lånat av Platon, och Theophrastos börjar med ett tillstånd,
som i fattigdom ej lämnar något övrigt att önska, men han
bedömer det på sitt eget sätt.
Epikuros lånar bland mycket annat också läran om
urtiden och utvecklingen av Demokritos. Vi känna detta
bäst genom femte boken av Lucretius’ verk Om naturen;
där möta vi samma djuriska liv, utan boningar och eld, och
samma stormän, som förhjälpa människorna till eldens bruk,
till samfund, språk och alla konster, som livet fordrar.
Några ändringar ha visserligen gjorts: i stället för den fina
hud, som skyddar de första varelserna under deras tidigare
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
