Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Y. Him
När han år 1729 författade sitt sorgekväde öfver sin sex år
tidigare aflidne vän, de Genonville, utropade han, med en
retorik som påminner oss om Lidners känslofullhet:
Malheureux dont le coeur ne sait pas comme on aime
Et qui n’ont point connu la douceur de pleurer.
«Olyckliga äro de, hvilkas hjärta ej vet huru man älskar,
och som icke ha erfarit tårarnas ljufhet.» I sin stora läro
dikt om människan, från år 1738, framhåller han, i strof
efter strof, välgörenheten, den ömsesidiga hjälpsamheten, god
heten med ett ord, som den enda grunden till ett värdigt sam
hällslif. Ett år senare, 1739, uttalar han i ett bref till Fredrik
den store ännu mer oförtydbart sin egen mening om känslans
betydelse för lifvet: «Olyckliga,» så heter det i denna skrif
velse, «äro de hårdhjärtade. Gud ger sin välsignelse åt de
veka sinnena. Det är någonting af en fördömelse i att vara
okänslig; därför har äfven den heliga Teresa riktigt definierat
djäfvulen såsom «den olycklige, hvilken icke kan älska».»
Ännu så sent som år 1770, slutligen, återupprepade Voltaire
samma räsonnemang: «Det är icke sannt,» säger han, «att
hjärtat blir hårdare ju mer människan åldras. Det kan
gälla för statsministrar, biskopar och munkar. Men för mig
gäller det icke. Jag bespottar visserligen människornas släkte,
men mitt hjärta är vekt. Sådan blef jag född, sådan var jag
vid 25 års ålder, och sådan är jag vid 76.»
Frågar man huru det har varit möjligt, att det trots
dessa dikt- och brefuttalanden dock kunnat skrifvas så
mycket om Voltaires bristande känslighet, så finnes det
tvänne förklaringar att åberopa. Först det att Voltaires be
spottande, särskildt för senare generationer af läsare, har
undanskymt de allvarligare partierna af hans alstring. Och
så i andra rummet det att Voltaire, när han uttrycker sin
känslighet och sitt vänskapspatos, begagnar sig af en litterär
form, som blifvit alltför föråldrad för att mera förmå väcka
något gensvar hos modärna människor. Den stora förnyelse
af uttrycksmedlen, som genom Rousseaus och romantikens
inflytande gjort sig gällande i hela den europeiska littera
turen, har ledt oss till ett orättvist bedömande af Voltaires
poetiska alstring. Denna orättvisa, åter, har aldrig vållat mer
ensidiga och falska tolkningar, än då det varit fråga om Vol-
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
