Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Nationalkänslans utveckling i Finland efter 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söderhjelm.
Detta var ord, som träffade de rätta strängarna, och nu
begynte man känna igen sig. I dessa rader låg redan hela
Fänrik Ståls innehåll, Sägnernas bärande och levande tanke.
Under det nya decenniet tillkommo de flesta av dikterna
i samlingens första del, vilken offentliggjordes 1848. Vi skola
genast återkomma till den. Men i årtiondets första hälft fram
trädde med hittills okänd kraft på den kulturella scenens
första plan en ny patriotisk rörelse och en gestalt, som nu
egentligen visar vad han vill.
Johan Vilhelm Snellman fick tidigt rykte som rabulist,
och i egenskap av docent vid universitetet blev han utsatt
för den vanliga beskyllningen att vilja «omstörta tronen och
altaret». Blott det, att han vid en majfest höll ett tal till
fosterlandet, föranledde att dessa studentfester förbjödos och
att han själv omöjliggjordes som akademiker. Han fick söka
sin utkomst såsom skolrektor i en liten stad i det inre lan
det. Där grundade han 1844 en tidning, «Saima», som från
första numret lät tala om sig i hela Finland. Den var svensk
språkig, men dess program blev att föra det finska språket
till maktställning i Finland. Snellman hade under en lång
tids vistelse i Sverige lärt sig skatta detta lands samfundsförhål
landen, dess frihet och höga kultur. Nu ville han väcka det
finska folket till medvetande om vad det i dylikt hänseende
behövde. Men folket kunde icke komma fram, om icke fol
kets språk nådde till sin naturliga rätt. Staten kunde om
formas endast av en ny generation, som lärt sig känna, akta
och använda det finska språket. «Vad som nu kallar sig
nationens bildning,» säger Snellman i Arwidssons stil, «är en
håglös och kraftlös tiggare, av vilken ingen verksamhet kan
väntas och som allt framgent uppehåller sitt skenliv icke ge
nom eget arbete och förtjänst, utan av de smulor, vilka falla
från de rikas bord.» Därför måste finskan upparbetas till
bildningens och undervisningens språk och såsom sådant
bliva det allena förhärskande. För denna tanke kämpade
Snellman under ett långt liv (han dog 1881), även sedan han,
när bättre tider kommit, såsom filosofieprofessor och särskilt
som finansminister fick uppgifter, åt vilka han med lysande
framgång ägnade sig. Han anknöt i detta sitt arbete direkt
till romantikerna i Åbo. Liksom de utgick han från Hegels
teori att språk och nation var detsamma. Han gav det egent-
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
