Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Studier i Heidenstams ungdomslyrik - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell.
hade råkat i tvist om vem av dem som vore den skickligaste
anekdotförtäljaren.
Därför stannade de nu arm i arm framför Paris. Lika
fullt bådo de honom ej att säga, vem av dem som lyckades
bäst i berättarekonsten, ty då skulle endast en av dem åter
vända uppmuntrad och glad, men två nedslagna. De bådo
honom i stället kyssa den på pannan, som hade minsta ut
sikten att lyckas, ty då skulle endast en återvända nedslagen,
men två uppmuntrade och glada.
Paris betraktade dem en stund, medan snön föll. Slut
ligen kysste han hastigt soldaten på tinningen. «Hur omöj
ligt,» viskade han, «att berätta utan dina bröders stora naiva
ögon, hur gjort, hur förkonstlat allt!»
«Men vi, soldatens fullvuxna barn, som stå nedanför
berget, skola vi skratta eller gråta? Hur väl inse vi icke att
gudarnas skyddsling dömt rätt!»
En interskandinaviskt jämförande litteraturforskning är
visserligen icke hågad att för vårt vidkommande ge Paris
obestridligt rätt i hans dom. Men för egen del hade poeten
från adelsgården vid den stränga Heliga Birgittas sjö fått en
skönjbar del av de fullvuxna soldatbarnens arv. Det visade
Vallfart och Vandringsår. Orientens sagor og dröm
mar, de vandrade vägarnas flödande ljus och rastnätternas
stjärnmyriader, de gamla städernas solstekta fontäner och
skuggiga gränder, mosaiksmyckade moskéer och outgrundliga
basarer, de dekorativa tiggarnas nöjda lättja en norm
för omgivningens allmänneliga livsrytm allt detta hade
han måhända helst velat måla ledd endast av det skönhets
glada artistlynne, som var en del av hans väsen. Men också
blott en del. Ty därjämte rymde detta väsen en förunderlig
blandning av högtidlighet och förtrytelse och en därav föl
jande ordslösande predikarlusta. Den trängde sig på dikten
«Damaskus» om Sankta Västerlandinas och doktor Kris
tens härjningar i levantisk led störande eljest grannt und
fångna bilder. Än rymligare plats tog den i «Det tysta
landet» ur avdelningen «Från Östan och Västan» och
de stora, naiva ögonen, om vilka Paris talade, voro hos
Heidenstam en decembernatt bland pilgrimer i «Bethlehem»
ersatta av en kritiskt närgången blick för vallfartens skavanker.
Vartill sagoberättaren konstaterar:
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
