Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Om André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell.
i avfärdens ögonblick skälver hans stämma av avund, icke
av rädsla: «Alla mina förhoppningar slå följe med dig. Var
stark, glöm oss, glöm mig. Måtte du ej vända tillbaka! Gå
tyst, jag skall lysa dig ut . . .»
Finns det hos Gide en fullt medveten och konsekvent
försvarad teori så träffa vi den här, och de satser, vari han
uttalat den, äro lika lätta att hopa som valet dem emellan
är svårt. Oupphörligt, alltifrån sina första sidor och till de
sista, har han insisterat på möjligheterna i den tillvaro, som
för sin man bortom hänsyn och trygghet. «Allt, som sätter
människan i tillfälle endera att gå under eller att bli stor,
älskar jag. Alla de osträckta vingar, vars styrka vanornas
lugn aldrig tog i anspråk, glömma sin styrka.» Och vidare:
«Det ges ingen ’levnadsregel’, om vilken man ej kan säga sig,
att det vore större visdom att slå in på motsatta vägen än
att följa den.» Och vidare: «Att oroa är min roll.» Och
varför icke i detta sammanhang lämna plats åt den ett grand
cyniska men djupt allvarliga definition av vänskapens väsen,
som får Gides hyllning: «En vän, det är någon i vars säll
skap man skulle vara lycklig att begå ett skurkstreck» . . .
Icke för intet urskilde André Gide i Maurice Barres’
lolhringska provsänding främst Racadot. «Jag medger att om
Racadot aldrig lämnat Lothringen så hade han aldrig blivit
mördare, men då hade han heller icke alls intresserat mig.
Det är uppryckningen med roten (le déracinement), som
tvingar Racadot till originalitet, och med ett småleende kan
man säga, alt där är bokens ämne.»
Det är sant att Gide visat ej bara god vilja i sina Barres
lektyrer, men c Les Déracinés» och dess tes voro en av
anledningarne till hans i fortsättningen ofta återtagna reflexio
ner om ’nationalisme et nationalité’ (en betydande del av
de Morceaux choisis, Gide själv redigerat, bära just denna
rubrik). Understundom var utgångspunkten hans eget fall:
«Född i Paris, av en far från Uzés och en mor från Nor
mandie, var vill ni, Monsieur Barres, att jag slår rot? Jag
har därför valt att resa.»
Först i Frankrike. «Jag varken vill eller kan välja mellan
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
