Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Om André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell.
Den starka och orädda självbekännelse, som utgår av
denna korrespondens får honom att begrunda «det underbara
ord som tillagts Kristus: Guds rike skall komma när I på
nytt vandren nakna och utan att känna skam däröver.» Och
till dem, som på tal om Dostojevski säga: «Låt bli männi
skan, verket ensamt har betydelse!» svarar Gide ej endast med
ett ja utan även med tillägget: «Det underbara och som för
mig förblir en outtömlig källa till undervisning det är, att
just människan Dostojevski skrivit detta verk.» Och med
många citat framhäves Dostojevskis utomordentliga förmåga
att göra olycka och olycksförnimmelse till medel för hän
givenhet och hänförelse, skymf och förföljelse en uppmuntran
till förlåtelse. «Vår litteratur, alltför ofta färgad av spanska
ideal, lär oss så väl att se en karaktärens ädelhet i oförmå
gan att glömma en skymf.» Gide hör ett lösensord i Dosto
jevskis utrop: «Livet skall icke förfuskas för något som helst
mål!» och ser i honom den «om vilken man icke vet, hur
man skall använda sig av honom. Det finns i honom till
räckligt att göra varje parti missnöjt.»
Det är André Gide en sann tillfredsställelse att ett slikt
oberoende av partier gjort honom själv till en ’oanvändbar’.
De intervjuare, som i olika ärenden trätt innanför hans dörr,
ha kommit ut igen med andra svar än dem, de gingo att
hämta. Vad eljest hans bristande anlag för dispyt fått ho
nom att tålmodigt och självförglömmande lyssna till deras
förväntningar gäckade han regelbundet. Med en iver, vari
en hjärtlig ringaktning sticker fram, avvisar han ’den stora
publikens’ kallelser och löften om belöning. De säten, som
den ena eller den andra gruppen hållit honom i beredskap,
fresta honom aldrig på fullt allvar: «Jag skulle blott känna
mig besvärad, stolen månde vara hur bekväm som helst.
Endast på marsch känner jag mig leva.»
På marsch i en samtid, som han långt mera beundrar
än klandrar. «Hur vore det möjligt att jag icke skulle finna
just denna epok underbar, i vilken jag lever, den mest
intressanta bland dem alla därför att det är den närmsta,
den sista men just därför mindre underbar likväl och mindre
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
