Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Efter femtio år - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söderhjelm
I själva verket har måhända ingenstädes utom i Norge
Ibsens diktning från 1880-talets början av teater och publik
följts med en så intresserad spänning som i Finland. Våra
yttre-politiska forhållanden voro vid denna tid jämförelsevis
lugna; i de inre gingo visserligen språkstridens vågor höga,
men den gav icke, i synnerhet icke ungdomen, tillräckligt
innehåll, man välkomnade därför med glädje diskussionen
och spörsmål på andra plan, spörsmål, vilka kunde bliva av
högsta betydelse för de många slags. krafter som vid denna
tid bröto sig fram i vårt samhälle, strävande att grunda nå
gonting nytt med hjälp av det stora, som rörde sig i sam
tiden. Delvis var det nog ett litterärt intresse som mötte Ib
sen, ja, det har sagts att han hos oss rentav skapat ett litte
rärt intresse, vilket icke kunde få näring av den aktuella in
hemska alstringen, liksom han skapat ett väldigt intresse för
Norges språk och folk; men mestadels rörde han dock upp
helt andra slags frågor. Det är osäkert, här som annor
städes, huru många han med sina etiska krav förmått att gå
till en inre rannsakan: snarast ställde man sig väl på en be
kvämare objektiv ståndpunkt, spörjande om han hade rätt
eller orätt, huru de sociala förhållandena borde omgöras
o. s. v. Dock, det var i alla fall dessa som drogo huvud
uppmärksamheten, ej minst kvinnofrågan. Huru litet var
och en personligen än kände sig träffad, eller huru litet han
förmådde eller ville blanda sig i det hela, stämningen var
dock slutligen den, som Tavaststjerna uttryckt: «i svarta typer
hotar Henrik Ibsen», och när de som kände sig kallade, upp
trädde i reformarbetet, så är det helt visst, att bakom dem
skönjdes, om också omärkligt, det hotande finger, som den
norske skalden sträckt ut. Till den grad hade allmänheten
genomträngts av hans dikt. Därför studsade man också
en smula, då det symboliska draget kom in i hans dramer
man varsnade icke, vilken utveckling i den riktning av
karaktärsteckningen, Vasenius framför andra understrukit,
detta betydde. En ung ledande kritiker och filosof, annars
mycket vidsynt och mycket förståelsefull, skrev om Ros
in er sholm, att dess tankevävnad är bräcklig som en spin
delväv, och när den faller samman i ens händer, springa de
vita hästarna bort med förklaringen. Men snart var man
med igen. Entusiaster, som författarinnan Minna Canth,
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
