Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Efter femtio år - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De sidste gæster
vi fulgte til grinden;
farvellets rester
I tifold øde
Werner Söderhjelm.
För mig stod redan då, som den gör idag, Borte! så
som en av världslyrikens klassiska dikter, på samma nivå
som Goethes och Runebergs enklaste och största. Hur ofta
har jag icke i mitt sinne analyserat skönhets- och livsinne
hållet i dessa tre små strofer:
Hur ser man icke detta avsked, och villan på sin höjd,
och trädgården, och gången ner till grinden? Hur hör man
icke de sista hälsningsorden ropas, medan gästerna försvinna
i dunklet och spåren av deras röster förklinga allt mer frag
mentariska «farvellets rester», vilket makalöst uttryck!
drunknande i nattvindens sus.
Över trädgård och boning sveper sig mörker och stillhet.
De som följt gästerna till grinden, gå långsamt upp igen till
villan, i vars salar ljusen släckts. Ohörbart darrar ännu i
luften en genklang från «toner søde», av all glam och glans,
av skrattande glädje och brusande känslor som de nyss be
ledsagat, ett ljuvligt och vemodigt eko, som gör tystnaden
och dunklet tiofaldiga. Här klingar redan kontrasten, som i
den tredje strofen stiger till en nästan tragisk livsbild:
Det var en fest kun,
for natten den sorte;
hun var en gæst kun
og nu er hun borte.
Bara en fest bara en strålande stund, innan den svarta
natten kom och slok allt i sitt gap! Och hon, som gjorde
festen till vad den var, också hon lika flyktig och forsvin
nande. Vad är allt nattens mörker och festens slocknande
mot den oändliga tomhet som hon lämnar! Lyckan som
svallat och känslorna som glött under de söta, berusande
tonerna, det är fallet i sär som «farvellets rester» i blåsten.
lå haven og huset,
hvor toner søde
mig nys berused.
tog nattevinden.
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
