Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Efter femtio år - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter femtio ar.
Hon var bara en gäst, som kom och sjönk med de andra i
alléens dunkel, men för att icke mer återvända. «Og nu er
hun borte». Det är nog, det behöver icke sägas mer.
Vilken underbar förening av lapidar stil, uppbyggd med
språkets enklaste medel, och en fullhet av stämning så stro
ferna vilja sprängas! Vilken förmälning mellan ett fulländat
visuellt återgivande av en vardaglig scen och ett ändlöst all
mängiltigt känsloperspektiv!
Huru njöt man icke av att med en sådan dikt liksom
komma Ibsen personligen närmare, och vilken tillfredsställelse
bjöd det icke den längtan efter romantik, som dock innerst
låg och lurade i en vrå av ens radikalt realistiska väsen!
Men denna kärlek till lyriken var dock mera som en hemlig
privataffär. Även bland dikterna hyllade man officiellt de
tidsbetonade och satiriska framför allt. Det klädde en bäst,
och det gav också åt dramernas innehåll den nödiga reliefen
eller tvärtom.
Jag undrar i alla fall, om det ofta funnits en tid, när
litteraturen såsom då var en väsentlig del av livets innehåll
för var och en, den förnämsta ingrediensen i ens dagliga
bröd, det oundvikliga samtalsämnet var man kom. Det var
naturligtvis i främsta rummet Ibsens förtjänst. Varje nytt
drama av honom betecknade ju en händelse, viktigare än
någonting som skedde eller kunde ske. Han blev ingalunda
ensam om detta intresse. Det ses redan därav, att det kom
att omfatta även andra grenar av konst än litteraturens. Men
han var den, till vars väldiga gestalt man alltid återvände,
även om den dolde sig under en tillfällig tystnads slöja. Han
«hotade» icke mer, men han lockade och drog till sig som
en jättemagnet: från predikaren, om vars förkunnelses rätt
visa man tvistade, var han vorden sfinxen, vilkens gåtor man
sökte lösa. Men han var fortfarande synlig till alla punkter
i ens andliga värld.
Det kom en yngre generation i Norden, som fick andra
litterära medelpunkter och hövitsmän. Jag vet ej vem det
var i Norge och Danmark i Sverige och Finland var det
väl framför allt Strindberg och Fröding. Det litterära intres
set levde kvar en tid, men fyllde icke sinnena såsom det
gjort förr. Sedermera har det väl helt fått vika för andra.
Ibsens dramers öde under nyaste tider borde kunna bli
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
