Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leon Fried: Ernst Toller, det tyska proletariatets diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leon Fried.
utomordentlig. Den som skapat detta levande galleri av bil
der och individer, som inte ett ögonblick tröttar läsaren eller
åskådaren, är en verkligt stor dramatiker. Och för en begå
vad regissör måste det erbjuda rika möjligheter. Men liksom
Tollers övriga dramer är Hoppla, vi lever! inte blott en tids
skildring, utan en flammande predikan. Det finns i dramat
en berättelse, som bara den borde göra ett outplånligt intryck
på läsarna och åskådarna. Karl Thomas berättar följande:
«Under kriget låg jag någonstans i Frankrike i skyttegraven.
En natt hörde vi skrik, som om en människa hade fruktans
värda plågor. Sedan vart det tyst. Efter en timme hörde vi
åter skrik, och nu slutade de inte. Hela natten igenom skrek
en människa. När det blivit mörkt, lämnade två kamrater
skyttegraven för att hämta in den sårade. Då blevo båda
nedskjutna av fienden. Två andra upprepade försöket, även
de stupade. Då gavs order, att ingen mer finge lämna skytte
graven. Vi måste lyda. Men den stackars människan fort
satte att skrika. Vi visste inte, om det var en fransman, en
tysk eller engelsman. Han skrek som ett dibarn, utan ord.
I fyra dagar och fyra nätter skrek han. För oss var det
fyra år. Vi stoppade papper i öronen det hjälpte inte.
Slutligen blev det tyst ...»
Att Toller också behärskar den komiska genren har han
visat i de båda komedierna Den förhånade älskarens hämnd
(1920), en liten charmfull dramatisering av en av Bandellos
renässansnoveller, och Den befriade Oden, en blodig drift
med de tyskfolkliga. Frisören Wilhelm Dietrich Wotan (Oden),
som slår sig ihop med några äventyrare och halvgalna adliga
överlevor från den gamla regimen, om ett blufföretag, som
skall grunda ett nytt, äkttyskt samhälle i Brasilien, förkropps
ligar det tyskfolkliga hjälteidealet. När det hela tar en ända
med förskräckelse, återstår honom alltid en gärning: han
skall skriva sina memoarer. Denna skroderande narr på
minner ej så litet om «hjälten» i Heinrich Manns Undersåten
och är liksom denne en dråplig karikatyr av Wilhelm 11.
Toller är också en lyrisk diktare av rang. Hans «kyrko
gårdsdikter», skrivna under krigsåren, framställa krigets
omänsklighet i små impressionistiska bilder. Den starkaste
av dessa synes mig Lik i Prästskogen vara:
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
