Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl David Marcus: Den nya tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
gramstil; det är mer en slump om det lyckas eller om det
hela blott blir en ren konstruktion. Hans motsats är Ernst
Barlach, som under intrycket av Strindbergs sista dramer ut
bildat det mystiska skådespelet, som försöker att i symboliska
figurer och händelser (Die Sintflut) skildra människornas
lidanden och tunga grubbel Per Lagerquists produktion
är nära släkt med detta sorts drama, som dock har föga ut-
sikt att hålla sig på tiljan.
Av större betydelse för teatern var det historiska dramat,
som för en kort tid sen beherskade scenen, men som nu
tycks vara försvunnet med den nästan hemska snabbhet som
är typisk för vår tids upp- och nedgång. Förträffliga exempel
äro Wolfgang von Goetz’ Gneisenau och Bruno Franks 12 000.
Goetz hade på ett mycket skickligt och fullt personligt sätt
tecknat den store strategen, som måste tränga sig fram, hin
drad av motstånd från kungen och generaler ända ner till
den egna makan och soldaten, fylld av sin starka känsla för
fäderneslandet, till slut isolerad därför att han under en
obeskrivligt hård tid måste pressa fram det yttersta av varje
man, en gripande bild av en förares öde i tysk historia och
inte utan modärn parallel. Bruno Franks 12000 berör sig
rent motiviskt med Schillers Kabale und Liebe: dramat är en
framställning av en interiör ur det 18 århundradet, då furs
tarna roade sig med att sälja sina undersåtar som soldater
för att få pengar i kassan. Det är furstens sekreterare som
räddar offren, i det han resolut förråder uslingen åt kung
Fredrik. Den som har öron att lyssna, skall även ur detta
sceniskt verksamma drama höra vår tids röst. Den redan
nämnde lyrikern Franz Werfel skrev ett sceniskt verksamt
men rätt skematiskt skådespel om den gåtfulle kejsar Maxi
milian av Mexiko, den oklare idealisten med inslag av en
Sturm und Dräng, Fritz von Unruh, försökte anpassa sig efter
teaterns krav, i det han lämnade en skildring av Napoleon,
som dock med demokratiska inslag närmade sig parodiens
gränser. Det sagda må vara nog för att bevisa det tyska
dramats intresse för det historiska stoffet och de ibland kramp
aktiga strävandena att bakom historiens mask låta vår tids
ansikte skymta fram.
Den dramatiker, som på det mest lyckliga sätt förstått
att förena teaterns krav med diktens, är onekligen Carl Zuck-
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
