Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. Bendz: Jacques de Lacretelle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacques de Lacretelle.
uppmärksam på den klyvning i hans känsloliv, som han
redan synes ha anat: han åhör en Wagnerkonsert tillsam
mans med fästmön och svävar extatiskt i «de högsta rymder,
dit kärleken kan sträva» ; samtidigt sitter han som förhäxad
av en kvinnlig granne på andra sidan, med blicken fast
naglad vid hennes skor, utan att hans «andliga hänryckning»
ett ögonblick kan frigöra honom ur denna onda förtrollning.
Kommer så den förut omnämnda krisen, då mannen börjar
känna den ständiga intimiteten besvärande för sin frihet och
längta tillbaka till ungkarlslivet, «där galanta äventyr och
nöjen hade gott om utrymme, men det andliga och moraliska
var helt skilt («dissocié») från resten», och hans «perioder av
utsvävningar», långt ifrån att hindra honom att «bevara sitt
ideal», tvärtom «ytterligare befäste detta, ju djupare han
sjönk». «Jag hade alltid känt vedervilja heter det åter
mot att sammanblanda köttets lustar med ädlare impulser.»
(Man jämföre dessa ställen med ovan citerade i Gides be
kännelseskrift, och makens strävan att lösgöra sin kärlek till
hustrun från alla fysiska band med Michels manipulationer
i samma syfte i Den omoraliske!)
Vad som frestat Lacretelle var tydligen i främsta rummet
att söka ge trovärdighet åt en natur av på en gång starkt
sensuell och idealistisk läggning, vars handlingar och känslor
syntes stämplade av en oförsonlig inre motsägelse, en tragisk
väsensdelning. «Jag undrade ofta låter han mannen säga
hur denna dubbelhet kunde finnas i ett och samma väsen,
hur samma hjärna i tur och ordning kunde föda en åstun
dan att dyrka allt ädelt som finns och en åtrå efter sinnenas
fröjder. Att tala om hyckleri skulle här vara alldeles falskt,
ty min varma kärlek till min hustru var uppenbar, och i de
ögonblick jag var otfer för känslor av rakt motsatt slag,
följde jag en lika naturlig böjelse och lydde samma hand
lingstvång.» Men därmed äro vi åter tillbaka vid utgångs
punkten: den av Dostojevski och efter honom av Gide så
ivrigt förfäktade och så mångfaldigt illustrerade teorien om
människonaturens eviga slitning mellan det onda och det
goda. Ty samma reflexioner, som tvinga sig på oss vid läs
ningen av Lacretelles berättelse, har Gide formulerat om sin
egen läromästare i följande rader: «Det tycks vara detta,
som intresserar Dostojevski mest stridigheten i vårt inre.
Långt ifrån att dölja den, gör han allt för att framhäva och
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
