Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Större uppsatser - De fyra sista Påfvarne - 1. Pius VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utdrag, som derjemte kunna hafva något afseende på Samtiden, —
tveka vi ej att på detta sätt anmäla nyssnämnde verk. De fyra
påfvarne äro Pius VII, Leo XII, Pius VIII och Gregorius XVI. Af
en romersk kyrkofurste kan man icke begära ett opartiskt
bedöm-maude af den inre politiken, som har bidragit till uppkomsten af
Kyrkostatens nuvarande nästan hopplösa förhållanden. Kardinal
Wiseman utgifver ”minnen” (från åren 1818—46); och om också
under denna rubrik icke erhålles några upplysningar om stora
åtgärder och händelser, så finna vi likväl månget intressant drag,
månget med en fin pensel utfordt porträtt. Vi skola framhålla det,
som för våra läsare sannolikt är det mest lockande, och dervid å
vår sida gifva akt på kardinalens taktik att med försigtig fot
kringgå det politiska fältet, likväl med det förbehåll, att vi med
några ord få antyda karakteren af hvarje särskildt regering.
Författaren börjar med Pius VII, som genom den förföljelse, han
utstod af Napoleon I har blifvit den mest kände bland de fyra sista
påfvarne.
1. Pius VIL
Chiaramonti är namnet på en af Roms utmärktaste familjer,
och af en bland dem föddes år 1742 Barnabas Chiaramonti, som
sedermera blef påfven Pius VII. Hans fader synes ej hafvå med
något utmärkt sig; men hans mor var ett förträffligt fruntimmer
och af sällsynt fromhet. Då hon hade fullbordat sina barns
uppfostran, ingick hon som nunna i barfotamunkarnes kloster i Faro
och dog der 1771, sedan hon för sin son hade förutsagt hans
upp-höjelse till påfve och de långa lidanden, som han derigenom skulle
hafva att utstå. Pius VII var 16 år gammal, då han lät upptaga
sig bland benediktinerna i Santa Maria del Monte i närheten af
Cesena. Med detta steg nedlade han rang och titel, afsade sig
penningar, lyx och lycka. Han kallades brodern Gregorius, sof i
en hvittnålad cell på halm, var sin egen tjenare och bar
munkar-nes grofva drägt. Då Clemens XIV kröntes, befann han sig i Rom.
I sin ifver att se den imponerande ceremonien, steg han bakifrån
upp på en vagn. ”Lilla munk”, sade formannen, ”hvarför tränger
ni er så fram till en ceremoni, som ni en ’dag sjelf skall bli
föremål för?”
Påfvestolens ledighet genom Pius VI:s frånfälle gaf ej
anledning till någon brinnande täflan. Enhvar såg förut, att tiaren skulle
såra den panna, på hvilken den fästes, samt att den nye påfven
icke behöfde några egenskaper i högre grad än mod och försakelse.
samtiden. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
