Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Större uppsatser - De fyra sista Påfvarne - 1. Pius VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi kunna icke medgifva, att Kyrkostatens berg och
invånar-nes seder för påfven gjort det omöjligt att utrota röfvareväsendet.
Svårighet och omöjlighet äro två väsendtligen olika saker; och
svårigheten af en uppgift är intet skäl att lemna den olöst, utan
tvärtom en uppfordran att gå med högsta energi till väga. Kardinalens
påstående, att äfven den äldre franska styrelsen icke kunnat
åtkomma röfrarne, står i strid med historien. Om Pius VII icke ville
taga denna usurpatoriska regering till sin föresyn, så hade han
likväl i en grannstat, det legitima Toscana, ett lärorikt exempel för
ögonen. Der befriade man sig från denna landsplåga derigenom,
att man lät med yxan fälla till marken de mest beryktade
skogar-ne och upphängde i närmaste alm hvarje röfvare, som ertappades.
I allt, som rörer konst och vetenskap, bar Pius VII:s regering
karakteren af en stilla och omtänksam verksamhet, som i
allmänhet utgör dess prägel. Den fyllde de långa gångarne, som leda
till vatikanska biblioteket, med urnor, sarkofager, altare, byster
och bildstoder. Den skyddade Colisseum mot vidare förfall, den
grundade Protomothea, der alla byster upptogos, den lade till
Museum det efter påfven benämnda galleriet, som sträcker sig
tvärt-igenom Belvederegården i vatikanen, den förökade biblioteket med
handskrifter och många tusen böcker, bland hviika finnes en
präktig bibelsamling, den började slutligen dessa uppgräfningar, genom
hviika en nogare kännedom af många gamla minnesvårdar blifvit
oss möjlig. Septimii Severi hvalfbåge, som till hälften var gömd
i jorden, utgjorde början dertill.
Likasom Cimarosa var denna regerings förste musiker, och
Canova dess förste bildhuggare, så var också Angelo Mai dess be
römdaste lärde. Hans upptäckt af Ciceros De república skedde
kort efter hans ankomst till Rom, som inträffade år 1819. En
anstrykning af besynnerlighet erhöll det lärda vetandet genom Fea
och Francesco Canceliieri. Fea var en antiqvarie af gamla skolan,
som mera gick ut på efterforskningar i böcker än gräfningar i
jorden. Då han satt nedlutac^ öfver pergamenter vid ett bord i
biblioteket, var det rådligast att blott på afstånd betrakta honom.
Talade man vid honom, så erhöll man ett frånstötande, högmodigt
och groft svar. Aidraminst var det rådligt att för honom visa
något fynd, såsom ett mynt eller en kamé. Han visste genast att
säga hvad det var, och tilläde vanligen: ”Något värde eger icke
er fångst.”
Om Canceliieri har Niebuhr fällt följande dom: ”Hans böcker
innehålla ett och annat vigtigt, mycket nyttigt och allt möjligt öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
