Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Biografier och karakteristiker - Béranger, Pierre Jean de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyfta sig till en underbar höjd. Af de deri innehållna
mästerstyckena äro ”Le champ (Fasile”, ”Le Dieu des bonnes gens”, ”La
Sainte AUiance des peuples”, ”Les deux cousins”, ”Mon äme”,
”Les adieux å la gloire”, ”Korage”, ”I^es enfants de la France”,
”Le vieux drapeau”, ”Le chant du Cosaque”, att anse som oder
af första rangen. Dessa qväden, som afsjöngos på krogar och i
kaserner, i verkstäder och på fria fältet, i borgrarnes salar och
förmak, visade på det tydligaste, huru starkt det antibourbonska
partiet i Frankrike var och huru djupt skalden hade träffat
nationens hjerta och själ. Man må taga det som man viil, som loford
eller tadel: ingen har så mycket skadat restaurationen och så
verksamt bidragit till dess störtande, som Béranger. Ingen har mera
träffande uttalat folkets sinnesstämning, ingen med sådan
skicklighet förstått väcka de yngres patriotiska känsla samt medelståndets
fördomar och lidelser eller med idel små hugg så ofelbart förstört
presterskapets moraliska anseende, äfvensom adelns historiska glans.
Fastän han aldrig vilie taga direkt och verksam andel i offentliga
strider och göromål, var likväl Béranger i sjelfva verket den
liberala och demokratiska rigtningens verklige ledare och målsman.
Det minsta, som han skref, talade och gjorde, hade då en politisk
anstrykning, och i hans mest obemärkta tidsfördrif inblandade sig
en motspänstighetsanda mot sakernas nya dynastiska ordning. Som
hans ord och skrifter, ehuru bundna, likväl voro ett par mäktiga
åskledare, fingo de snart att kämpa med andra åskledare,
nem-ligen med statens och kyrkans målsmän.
År 1821 bildade sig nemligen ett sång- och dryckesgille, som
efter det värdshus, der det hade sina sammankomster, kallade sig
”Gröna Qvarngillet” och utnämnde Béranger till sin president. Som
detta sällskap icke var särdeles förnämt och strängt i fråga om
upptagande af sina medlemmar, blef det snart ganska talrikt och
värdshuset mycket för trångt för att inrymma dem. Man utställde bord
i fria luften; och många gånger blefvo de fler än hundrade, hvart
och ett med 10 å 12 kuverter, alla besatta med gäster, som vid
deserten afsjöngo Bérangers och andra författares nyaste visor.
Hvad som eljest varit likgiltigt och utan all verkan, erhöll nu
betydelse. Icke blott i kammaren, på högern och venstern,
kifva-de man då, icke endast i alla tidningar och tidskrifter rasade
partiandan, utan den blandade sig äfven i den lätta glädjens gillen och
fester. Martainville, redaktör för den legitimistiska jurnalen I*e
drapeau blanc, beskyllde i sitt blad presidenten för Gröna
Qvarngillet, att han med värdshusknep ville förleda folket till demagogi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
