Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Biografier och karakteristiker - Heinrich Heine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sägliga innerligheten uti färg och ton, i denna tysta förtrolighet
hos ett fullt hjerta, som åt de brokigaste fantasibilder gifver den
rätta rytmen och måttet. Denna själsrigtning förnekar sig aldrig
helt och hållet, så snart det är fråga om individuellt lif. I
mången dikt finnas drag af en, icke blott sann, utan djup känsla,
ögonblick af religiös tro, som han förgäfves söker att dölja, — spår af
en ursprungligen ädel natur. I ”Wintermährchen” gör det ett
verkligen besynnerligt intryck, när man sammanställer de bjertliga,
nästan till känslosamhet gränsande dikter, i hvilka han påminner sig
Tyskland, med de cyniskt frivola, i hvilka han förhånar detta
samma Tyskland. Icke de förra, utan de senare göra ett intryck af
koketteri.
Heine har icke blott tillbragt sina ungdomsår i dessa
”romantikens katakomber”, om hvilka han sjunger; de förfölja honom i
drömmen, och han återkommer till dem, när han redan längesedan
tror sig hafva öfvervunnit dem. — Hans lif, äfvensom hans poesi,
är en oupphörlig, fruktlös strid mellan förståndet och romantiken;
och derigenom är hans känsla splittrad i sig sjelf, osäker och
sjuklig. Då kritikern i de genom tradition fortplantade religiösa eller
moraliska föreställningarné medelst analys söker ut de olika sidor,
som de erbjuda för reflexionen, så förstår skalden att omedelbart
anslå alla dessa själsstämningar på en gång; och då han med lika
stor virtuositet spelar i moll och i dur, blifva vi i första
ögonblicket bedöfvade. Slutligen taga vi hans handgrepp närmare i
betraktande; och då bli vi förstämda. Så äro påhitten om
Lotosblom-man, som längtar efter månan, om det nordiska tallträdet, som
drömmer om indiska palmen, eller om liljan, som skulle vilja bada
i Ganges’ böljor, trots allt sitt milda doft, fattiga på verkligt
innehåll och verklig känsla. Denna panteistiska längtan hos de olika
naturföremålen, dessa ”haf af blåa tankar”, som gjuta sig öfver
skaldens hjerta, äro blott förespelet till de underliga figurerna i
Romancero, t. ex. den i en pariser-dansös förälskade elefanten, som
ömkligen omkommer af kärlekssorger. Den underjordiska och den
öfverjordiska verlden tumla brokigt om hvarann. De ljufvaste
vällukter och den otäcka lukten af förruttnelse blanda sig till en
at-mosfer, som berusar sinnet. Med ett barns yra fröjd och håg
jagar Heine i sjelfva kyrkan efter otuktiga tankar och håller sin
guds-tjenst i illa beryktade hus. I dessa bjerta kontraster ligger något,
som strider mot sanningen och mot naturen. De ljud, som vi höra,
tränga för djupt in i vårt öra, för att vi skulle kunna tvifla på
deras naturlighet; men det är naturljud af denna förvildade bildning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
