Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Biografier och karakteristiker - Heinrich Heine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som icke sjelf förstår att skilja mellan sanning ocli lögn. Och,
besynnerligt! äfven i sjelfva lögnen ligger en viss sanning:
Nun ist es Zeit, dass ’idi mit Verstand
Mich aller Thorheit entlecVge;
Idi hab9 so lang als ein Comödiant
Mit dir gespielt die Comödie.
Läsaren blir dock bäst till mods, när den gråtmilde pierrofn
afkastar masken och den lustiga harlekin’en hoppar fram. Då
känner han sin fulla kraft: han har en naturlig fröjd af den upp- och
nedvända verlden; han är icke mer omsluten och generad af fi,xa
idéer, hans sinne spelar i öfvermodig glädtighet med himmel och
helvete. — Heine kallar sin Atta 2roll (1847), i deduktionen till
Varnhagen, romantikens sista skogssång. Den enda vändning, sdm
återstod för romantiken, var att skratta öfrer mysteriet i samma
Ögonblick, som den ryste för detsamma, — ett steg framåt, från
hvilket Fr. Schlegel afhölls endast genom sitt pedanteri.
Förvandt-skapen med Tieck, Brentano och Hoffmann är uppenbar:
ele-menterna, till och med tonen är densamma; men fantasiens makt
är hos Heine mycket väldigare, djerfvare och okynnigare. Hos de
förra röjer sig allt ännu ett beroende af häfdvuuna föreställningar
och omdömen; Heine försänker till sluts äfven dessa momenter af
entusiasm med lustig smärta i ironiens allt omfattande mörker,
sedan han förut med den vildaste fantasi begagnat sig af dem. I
Atta Troll finna vi skalden liggande i ett hexkök, försänkt i en
orolig slummer, bedöfvad af blandade dofter; han hör hexan
entonigt mumla, i det hon bestryker sin son, som egentligen är ett lik,
med en salva, som skenbart gifver honom lif. Grinande
f&gel-an-sigten blicka hemskt mot honom från alla sidor; och i det han
insomnar, ser han i en dröm en grotesk dans af vålnader och
björnar, sedermera draga grekiska, judiska och germaniska
mytologiernas gudabilder likt vildjagter förbi hans fönster. Detta vilda
spö-keri, medelst hvilket skalden framställer sina egna tankars yrsel,
är måhända till sin anläggning uppfunnet af Hoflinann, — men hur
präktigt är det ej utfördt! Hoffmann har ej någon klar
föreställning, hvarken af sina fantasibilder eller af den realitet, som han
vill kritisera; hos Heine framqvälla båda delarne med en
oemotståndlig liflighet och gestalta sig hastigt till prydliga arabesker,
som med den brokigaste humor slingra sig i hvarandra. Hans poesi
frågar ej efter tid och rum, ej efter logikens grundbegrepp för att än
öfvergå till saga, än sitta qvar i verklighetens smuts; men öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
