Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Biografier och karakteristiker - Heinrich Heine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt är det det goda lynnets skämtsamma tomte, hvars lustiga
an-sigte helt oformodadt skrattar emot oss ur björnhålan, ur den
ensliga skogen eller ur hexköket. Heines fantasi lyfter oss icke ur
vårt eget Jag: vi kunna skratta åt dess vildaste skräckbilder; och
vi veta, att skalden sjelf skrattar med oss. I Atta Troll är för
öfrigt äfven tendensen romantisk: ett oupphörligt gisslande af den
dygdige, liberale och patriotiske kälkborgaren. Hvad äro nu de
svaga träsvärdshugg, som Tieck och Hoffmann utdela, emot
klubbslagen af denna humor utan återvändo — en humor, åt hvilken vi
också med godt samvete öfverlemna oss, och hvars behag vi gerna
kunna erkänna. Ty ingenting är mera menligt för den sanna
känslan än detta fariseiskt konstlade allvar, som icke förstår något
skämt och håller uppbyggliga predikningar för barn, som leka med
hvarandra. — Heine har icke blott jagat bort romantikens spöke;
han har i sin dikt ombildat det till ett humoristiskt ideal. Hvad
som hos romantiska skolan gått upp i reflexioner och studier,
kry-stalliserar sig hos honom omedelbart och lefvande.
Den tid, i hvilken Heine hade uppväxt, egde en djupare och
mera omfattande mytologisk bildning än romantikerna, —
ehuru Heine endast iättfärdigt och föga grundligt tillegnat sig den.
Man hade genomträngt den indiska, nordiska och forntyska sagan
och sammanställt en massa af figurer, som erbjödo skalden ett
rikare ämne än de bleka, abstrakta och något sentimentala
fantasibilder, som först kommo Schlegel till mötes. Den panteistiska
naturdyrkan, som lärdomen upptäckt såsom en hednisk qvarlefva i
kristendomen, ställer han på nytt, i det högsta fantastiska behag,
emot andens religion; visserligen dock en helt annan natur-religion
än våra klassiska skalders gudakult, som de hemtat från Greklands
natur-åskådning. Heines lefnadsatmosfer är den romantiska
verl-den; och Hellas’ gudar finna blott så till vida sin plats derinom,
som de genom kristendomen äro förvandlade till onda väsen. Vi
kunna ur hans skrifter sammanföra ett system för en ohelig
mytologi: fragmenter från dessa öfvergångsformer, i hvilka de gamla
gudarne afklädt sig sitt ursprungliga majestät. Störtade från sin
thron genom kristendomens seger, i landsförvisning hos
barbarerna, måste de dölja sig i de löjligaste förklädningar för att undgå
sina förföljare: Bacchus omhöljer sig med en munks smutsiga kåpa
och kan endast på hemliga orter och i nattens stillhet fira sina
hänryckningsstunder; och sjelfva Jupiter sitter som en utledsen
eremit i en aflägsen polartrakt, der han umgås med lappar och
uppehåller lifvet med kaninfångst. Många mytologiska ämnen hafva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
