Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
outsäglig vånda, när dessa, uppsamlade i sanningens sköld, vändas
mot hennes eget bröst och brinna evinnerligen i hennes brustna
hjerta.......Ja, det må vi två gånger säga, att vi äro skapade
i Guds enfödde Son; ty i Honom, genom Honom och till Honom
skapades vi af begynnelsen (CoL 2), Han, det eviga ordet och
ljuset är vårt lif (Joh. 1). Hans är det underfulla ägg, hvaraf vårt
stoft genom hans lifsvärme utkläcktes till en skapelse efter Hans
beläte, och Hans är den lifsande som gjorde oss till lefvande,
andeliga själar framför djuren på marken; i Honom lefve vi, röras
oeh liafve varelse, antingen vi tro det eller icke, från Hans, från
ljusets och sanningens ande är ingen undflykt; begrafve vi oss än
i natten, så varder dock sjelfva mörkret ett ljus omkring oss,
bäd-de vi än åt oss i helvete, så skall dock sanningens arm fängsla
oss och Guds röst i det onda samvetet evigt öfverdöfva vår gråt
och tandagnisslan och ljuset skall bränna oss som en evig eld i det
yttersta mörkret. Hören det, J sanningens förnekare! Förnimmen
det, J ljusets fiender! Kunnen J ock leka med denna matk, som
aldrig dör, tala qvickheter om denna eld, som icke släckes? Skall
icke löjet blifva till en kramp och grinet till ett tjut, om J derpå
viljen försöka Er? Märken J ej, huru redan här den brutna
Btrå-len af ordets ljus genomborrar, det dämpade genljudet af
sanningens röst sönderkrossar?.......O se! då neddalade det stora lju-
set, rättfärdighet skådade ned af himlen, och trohet uppväxte på
jorden, ja godhet och trohet möttes tillsamman, rättfärdighet och
frid kysstes (Ps. 85). Herren utsträckte än en gång sin hand att
återfå sitt arf, det öfverblifna af sitt folk och uppreste ett banér
bland hedningar (Es. 11). Han kom till sitt eget som en ringa
vandringsman ; och medan luftens foglar hade gyllene nästen rundt
omkring i lundarne, medan afgrundens räf bodde i skimrande tempel
och borgar, så hade Menniskones Son, verldens herre och arfvinge
icke det ringaste hvartill han kunde luta sitt hufvud, Han kom icke
för att herrska, utan för att tjena, tjena sina bortlupna trälar fria
och igenlösa dem med sitt blod........Hvad är väl kycklingames
fara, der de förirrat sig från moderns vingar, mot vår fara, då vi
bortkommit från Frälsaren? Hvad är det annat vi här se än matta
skuggor, lekamliga bilder af det andeliga, tidens återsken af
evigheten; och likväl kan ett menniskohjerta genom dessa skuggor så
djupt och innerligt röras, dock önske vi de små värnlösa ungarne
vårt förstånd att ila under moderns vingar, dock kunne vi väl gråta
der vi se dem gripas af roffoglars klor eller höra dem ömkligt jemra
sig i döden; det gör oss så ondt att den lilla varelsen ligger der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
