Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 rik välsignelse! Om hela» detta högvördiga säH&kap hade
Christen Madsen, i en klagoskrift till landets drottning, efter han hört,
att Hennes Maj:t skulle behjerta Josephs akada, yttrat: ”1 stället
för att visa oss vägen till salighet, visa de /oss konsten att spela
kort, dricka och dansa; detta göra vi, säga de, och enbvar gom
säger, att det är synd, han är en Pharisé och ¡en skrymtare.”
¡Hvad Grundtvig för omkring femton år sedan sagt i sin
”¿Di-misprädiken”, det predikades sålunda nu äfven af folktalare här
och der i landet. G., som hörde ett sådant eko af sin egen
stämma från berg och dalar och som förnam ,att man ville med bojor
och band belägga rörelsen, fängsla det ord som är och alltid
må.-ste vara obundet och tvinga lifvet tillbaka i slentrianens nötta
hjuL-spår, tog då till orda i ”Nyegte Skilderi af ¿Kjöbenhavn 1825”,
sägande: ”Sådana gudeliga församlingar äro i mina ögon verkligen
blott svaga surrogater för det kyrkliga lifvet..... Men här är
frågan om hvad vi böre råda staten att göra, slå till med svärdet
eller se till med lugn besinning! Det sista råder jag med den
fullaste, på hela menniskohistorien grundade .öfvertygelse, att det är
ett råd, som ingen stat någonsin skall ångra att hafva följt.” (Om
det nn var detta Grundtvigs råd, vederbörande ställde sig till
efterrättelse, eller hvad det var, nog af, man började från den itiden
sansa sig litet i sin förföljelseifver, de ”opvakte” biefvo ej fullt så
häftigt ansatte, och följden blef som vanligt, att den religiösa
folkrörelsen förlorade sin febrila häftighet, på samma gång som den
utbredde sig i vidsträcktare kretsar. Det började således teckna
sig till ¡bättre tider för kyrkan, men hvarken församlingens ställ-,
ning eller presterskapefcs var ännu synnerligen att rosa. ”Jag
lärde .dugligen att inse, hvad jag smärtsamt kände, att utan all
kyrkotukt är ställningen äfven i buivudstaden, der den eljest förmedelst
sockenbandets lösning har stora företräden, dock nästan odräglig;
ty hvem kan väl i längden hålla ut med att taga uppenbara
be-spottare och lastbara menniskor till altars, att taga trohetslöfte,
der man vet ingen tro finnes, att gifva åt vigseln om också det
minsta kristliga utseende, der äktenskapet är uppenbart okristligt,
och huru skulle under sådana omständigheter begreppet om
för-Bamling såsom ett heligt, d. ä. moraliskt «samfund i det hela bli
annat än en tom «skugga? >Det var då min fulla och fasta
öfverty-gelse att,, kunde trosföruekwne bringas eller nödgas till att
S&adra sig focin kyrk<w9 sockinkandet lösas öfqer hela en-
hvar hafva lof att kommunicera ech låta sina foam ko^rmenas juw
han ¡ville, rpch äktenskapets ¡borgerliga ^giftighet &ilj«s frfcn dftP
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
