Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
historiskt fenomen som bevittnar sig sjelf alla tidehvarf igenom
så-som lefvande verklighet, bekräftad dessutom genom sin ”mäktiga
starkhets verkan” såsom den inflytelserikaste bildningsanstalt från
fordom, ensam i ovansklig ungdom bibehållen, ensam alla onda
makter öfverlägsen, ljus full, kraftrik, segersäll, pånyttfödande och
af oändlig utveckling mäktig. Christi kyrka, i egenskap af’
all-männelig, vore visserligen höjd öfver alla skolteologiens
bestämningar och skrankor; men en individuell form, en stående bekännelse
hade hon, den s. k. apostoliska tron (derigenom vore hon ett
trossamfund), ett ursprungligt lefvande och skapande Guds ord
genom-tonade henne i alla tider, tvänne lifskraftiga sakramenter tände och
närde nådens gudomliga verksamhet i ”den frias barn”, de der
således midt i verlden kunde hålla sig af verlden obesmittade, vara
verldens salt och förstlingen af himmelrikets herrlige. Det
egendomliga i det sätt, hvarpå G. här förer kyrkans talan är det, att
han nu för första gången i tydliga ord hänvisar till
trosbekännelsen och dopet såsom till alla kristnas gemensamma ”Märke”,
vil-koret för namn och rätt såsom kristen, lika bindande för de lärde
som för menige man — i företalet säger han ock att han ”först
nyligen kommit till insigt af hvad som är den kristna kyrkans
oföränderliga och orubbliga grundval.” Denna fann han ligga djupare
än i det skrifna ordet, nemligen i det hos Jesu lärjungar i alla
tider personligt-lifvande ordet, i Christusordet, som allena är både
personbildande och samfundsbildande, rikt på produktivitet,
outtömligt som eviga lifvets källa, föryngrande som frukten af det
träd, hvilket stod midt i paradislustgården. I detta stycke var G.
således afvikande från reformatorernas åsigt af kyrkans förhållande
till Skriften, något som han ock medgaf, påstående likväl derjemte,
att denna oenighet mellan honom och Luther är mera oväsendtlig
än den mellan Clausen och Luther, fastän dessa båda åberopade
sig på den h. Skrift såsom ensam trosregel. ”Vi måste
nödvändigt medgifva”, säger han, ”att alla reformatorerna togo miste om
den kristna kyrkans ursprungliga gestalt, att de med eller utan
medvetande lade grunden till det nya exegetiska påfvedöme,
hvar-under den kristna församlingen suckar och som alla kristligt
sinnade boklärde borde förena sig om att i grund och botten
ödelägga, sedan det kommit så långt, att äfven den yngste professor vid
vår högskola vill som en summus theologus vara menighetens
exe-getiske påfve, på hvars befallning den historiskt kristna kyrkan
skall nedrifvas och byggas af lutter teologisk makulatur........Men
då vi sanningen till pris hafva medgifvit ett misstag, som vid ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
