Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa- banala fraser »»sågos för nog omfattande* begrepp att kanna
karakterisera de mycket djupare krafter, som här uppenbarade sig
i strid med hvarandra. Tidens strömgång var då alldeles med
Clau-sen, och han fördes som en trinmfator på de framstörtande vågor*
na. Grundtvig blef doek icke öfversköljd, ej heller förlorade han
kompassen; han hade förr en gång varit i sjönöd. Den
bepröfva-de troshjelten hade lagt till vid en klippa, som ingen rubbade fös
honom, och hvars basis äfven var så bred att han ej behöfde trän*
gas med någon om rummet. Han stod på fri botten, friare än når
gonsin, mindre än förr besvärad af teologiens skolväsende, af den
traditionella vetenskapens Wytyagöer. Ty den tradition, han
respekterade, var ieke hopkommen hvarken af påfliga dekreter eller
kyrkomötens beslut, ej heller af 16:de och 17:de seklernas malätna
doktriner eller systematiska dvergsnät. Det var en lefvande tanke,
som tiderna igenom alltmer utvecklade sitt innehåll, en enkel och
klar grundåsigt, som spridde ljus öfver hela kyrkohistorien, en
nyckel till Guds nådeshushållning i det stora som i det lilla, hvilken
öppnade dörren både till forntid och framtid, och med hvars
tiU-hjelp han äfven kunde orientera sig i det närvarande. Det var
”silf-vertåget”, som går genom verlden, kyrkans starka bekännelse,
hel-gamanna-samfundets alltbesegrande tro, buren och närd af ”eviga
lifsens ord”, hvilket oupphörligt strömmar fram ur dopets och nya
födelsens ”guldkälla”, den om hvilken Salomos predikare
profeterat, den som många profeter och konungar åstundat att se, den ur
hvilken en Abraham i andanom hemtat rättfärdighet, frid och fröjd,
den af hvars rena våg mensktigheten i alla tider, i löftets så väl
som i uppfyllelsens, hemtat nytt Iif och nya krafter, att såsom en
friburen natur uppstiga på örnvingar ur syndens förslappning, ur
verldslifvets bortkomst från Gud och det lif, som i honom är.
Ger man akt till Grundtvigs utveckling alla dess faser igenom,
skall man finna, huruledes den, i samma mån anden gått åt
djupet, alltmer tagit karakteren af enkelhet, huru visdomen alltjemt
förkofrat sig i enfald och klarhet, huru hans kämpande själ blifvit
mer oeh mer förbulpen ifrån allt fåfängligt lärdomsväsende, huru
han kastat alltmer öfver bord af det, som blott besvärar andens
rörelse, utan att dock hans farkost någonsin förlorat jemvigten af
brist på ballast. Så växer .friheten undan fördomarne, så afsätter
trädet sina ringar, medan det skjuter kronan mot himmeln, så blir’
det alltmera kärnfullt och koncentreradt. Slutligen framstår det
som en jernek, fast och moget att en gång, när timman slår, med
rot och stam och alla do väldiga grename förflyttas utan vank in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
