Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade det blott för foster af ”äreskjendende paskvillanter.”
Slutligen lade han dock in till cancelliet en begäran att njuta skydd
emot dessa ”ständiga angrepp på sin borgerliga Va”, föreslående
till slut, att regeringen ”måtte uppdraga åt sakkunnige män att
besvara den frågan: om i den angripna boken någon frihet blifvit
begagnad, som ej må anses vara en akademisk teolog medgifven i
hans författareverksamhet?” Men ehuru denna begäran på allt sätt
understöddes af universitetskonsistoriet, blef den ej beviljad af
regeringen, som tvärtom fann, att der ”icke var anledning till att
träffa sådana utomordentliga anstalter.” Vid detta tillfälle tog
”sanningsvittnet” D:r Mynster till orda och utlät sig temligen hånfullt
och förnämt mot Grundtvig och hans vänner, dock mest mot de
senare. Hånet gällde isynnerhet Lindberg och Busck; ty Clausen
hade sjelf i sin inlaga till regeringen velat skilja Grundtvigs sak
från deras, men just detta bestämde G. att åter blanda sig i
striden mellan ”högkyrkan” och ”lågkyrkan.” I en liten skrift ”Om
den Clausenske Injurieprocess”, 1831, deri han räfsar C. för hans
hela beteende i denna sak, såsom mera ”kälkborgerligt” än
vetenskapligt, yttrar han: ”Hvad jag sade i Kirkens Gjenmäle, gällde
naturligtvis icke så mycket professorns person, hvilken jag aldrig
på minsta sätt tänkt skada eller injuriera, som fastmer det
sam-vetstvång och förtryck, som måste drabba statsreligionens trogne
bekännare, enär en ansedd prestbildare, som offentligen uttalat det
häftigaste missnöje med statskyrkans både lära och författning, fick
lof att opåtaldt verka i denna rigtning. Det klingar visst mycket
vackert, allt detta professorns och så många andras tal om den
vetenskapliga friheten, och jag tror mig äfven för min del hafva
ådagalagt, att jag är så varm och ärlig vän deraf som någon här i
landet; men man glömmer så gerna en omständighet. Då det är
de kristne uttryckligen förbudet att gå ut ur statskyrkan och
der-jemte dem pålagdt att begagna den prest till själasörjare, i hvars
kyrkosocken de uppehålla sig, så är det ju solklart att antingen
må man vaka öfver, att lärarne i statskyrkan och framförallt
prest-bildame vid högskolan rätta sin lära efter de kristnes tro, eller ock
hafva de kristne förlorat en omistlig frihet .... Finner emellertid
prof. Clausen att embetet är ett alltför stort offer att bringa sin
vetenskapliga och folkets samvetsfrihet, så må han åtminstone tillgripa
det enda medel som ännu gifves till att rädda beggedera, nemligen
att föreställa regeringen, hvad som är sant, att han omöjligt får
någon fred, förrän det tillätes hyperortodoxerna och de gammaldags
kristne att gå. ut ur den kyrka han är i färd med att reformera.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
