Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Asylbörn” (1842) och ”Skov-Hornets Klang mellem
Skamlinga-Ban-kerne” (1844) och ”Påske-Cantate” (1846) och ”Danske Kämpeviser
til Skolebrug” (1847) och ”Fest-Psalmer” (1850) — så finner man
väl Grundtvigs egendomlighet öfverallt, men också, att denna
egendomlighet är förunderligt rik och omfattande, ja som naturen sjelf,
enligt Tegnér, ”ständigt vexlande och dock densamma.”
Grundtvigs skaldegenius har varit outtömlig; och, som vi ännu årligen
förnimma, rinner dess ymnighetshorn alltjemt lika fullt och
öfver-flödande. Är han störst som lyrisk skald, eller som episk, som
andelig sångare, eller som patriotisk, som sentimental, eller som
humoristisk? Den frågan måste vi hänskjuta till estetikens
afgö-rande; men nog synes det en enfaldig naturalist, som bodde der i
Grundtvig icke blott en Ewalds ande, utan ock en Oehlenschlägers,
en Ingemanns och en Holbergs. Så tyckes ju den sistnämnde
ordentligen gå igen i ”Idunnas Äbler, en komisk Fortälling”,
äfven-som i ”De gyldne Aldre, et lidet Bidrag til Tidens pragmatiske
Hi-storie” och i dessa ”Skemtevers”, som stå att läsa i Idunna, en
Nyårsgave, ur hvilka följande här må intagas:
Der er en Ting på Jorden,
Som end man kalder Norden,
Hvorfor? det veed jeg ikke,
Thi det er Tidens Dyd,
At både Nord og Syd
Er nn omtrent detsamme,
Men gamle Nord til skamme
Yi det bekjende må,
Det var ej altid så.
I Kom Oplysningen var kröbet
Så höit, at knapt den kunde sees.
Hver Gud var gået rent i löbet
Og Dyderne stod smukt i Kreds.
Man havde Yine i sin Kelder,
Som knapt er smagt i Engelland;
Man kunde lave frikadeller,
Så alle Tänder löb i Yand;
Man smukt til smukke Piger gik
För end man havde Dun på Hagen,
Og aldrig man en Kone fik
Som havde jo sin Dyd på Bagen;
Man åd på Sölv, man drak af Guld,
Man drak sig lystig, drak sig fuld,
Man sang om Piger, sang om Vin
Og kaldte sig, med Tugt, et Svin
Af Epikurs ... Dog det er Nok,
For Suk og Gråd jeg kan ej meer,
Og Tungen bränder mig i Munden:
Den klassiske, den gyldne Tid,
Du veed det selv, den er forsvunden.
Yel sandt at nys med al vor Flid
Yi ärlig sträbde den at nå,
Men ak! når man som nu betaler
En Flaske Yin med to Kigsdaler,
Da er det ej at tänke på,
Nu mister Digteren sin Stemme
Og drikker Brändevinet hjemme.
Dog, käre! lad os ej försage.
Kan vi end ej i Sang og Drik
Opnå de gamle gyldne Dage,
Så lad os dog ved Gymnastik,
Yed fattelige Börneskrifter,
Yed at udvikle vore Drifter,
Yed gode Råd til menig Mand
Om Gåseplukning med Forstand,
Yed gode Danske Surrogater
For Kaffe, The og for —
Yed spidse Hatte, runde Sko
Og Frihed for al Övertro,
Ved stiv Moral, utvungne Seder o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
