Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Större uppsatser - Om Sverges tonkonst samt om nationell musik i allmänhet. Af W. Bauck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dfflettant, tillegnade han sig med en förvånande hastighet teoriens
principer — ehuru han till en viss grad häruti förblef empiriker —
och härvid kom honom ett utmärkt hufvud och en ej obetydlig
humanistisk bildning mycket till måtta. Ej länge dröjde det, innan
han uppträdde med kompositionen till Lidners ”Spastara”,
behandlad såsom deklamatorium, med orkester och kör. En allmän
hänförelse väckte den genialiska uppfattningen af det glödande poemet,
den varma känsla, den lifliga fantasi, hvarmed han skildrade de
skakande situationerna, samt den vältänkta anordningen af det
. hela. Tillika öfverraBkades man af den förträffliga
instrumentationen, som, i förening med verketB öfriga förtjenster, stämplade
detta till ett verkligt mästerstycke. Ännu ett deklamatorium
följde: "Edmund och Clara”, likaledes behåndladt med mer än vänlig
förmåga, ehuru det, redan för den relativt mindre tackBamma
textens skull, ej egde samma intresse som dess föregångare. Under
arbetet på sitt tredje större verk, operan ”Ryno”, skördades
Brefid-ler af döden. De redan färdiga numren af denna opera låta sluta
till hvad det i sin helhet skulle blifvit; och de dramatiskt tänkta
körerna, den ypperliga terzetten samt tenorarian med obligatviolin
skola alltid höras med högt intresse. Den vackraste gärd åt den
hädangångnes minne skänktes af en hög personlighet, i det han
fulländade verket.
Brendlers musik visade för öfrigt föga eller intet teeken till
någon nationell anda; hans mönster återfinnas i den klassiska
tyska skolan.
Det var endast med nöd, som Brendler kom att öfverekridä
dilettantlinien. Geijer, såsom vi nyss anmärkt/ stadnade på den;
och detsamma kan sägas om den begåfvade tonskald, hvars
”Giun-tar” väckt så stor uppståndelse i vår musikverld, samt odi ännu
ett stort, snille, som ej mera tillhör Sverge. Att ett sådant
förhållande kunnat ega rum med tre, för den musikaliska kompositionen
så afgjordt predestinerade naturer, är i sanning ett märkvärdigt
factum, och detta ödslande med de intellektuella krafterna står i
en besynnerlig motsats till förhållandena i utlandet, der äfven den
måttligt begåfvade vid konservatorierna erhåller en sorgfäliig och
ttiångsidig musikalisk uppfostran. Man påträffar ock hos oss ej
sällan — eller har åtminstone påträffat — snille utan talang,
under det man i utlandet merändels finner talang utan snille.
Ett annat, mera förklarligt än glädjande förhållande är, att
Btörata verksamheten märkes hos våra medelmåttigare tonsättare,
under det att de mera begåfvade endast sällan låta afhöra sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
