Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Smärre uppsatser - Musikfäst i Leipzig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
matiska ackompagnemaoget till två Hebbelska Ballader. Hector
Ber-lioz, i Frankrike verksam för ”framtidskonsten”, ihågkoms äfven
medelst en aria nr Benvenuto CeUini. Rieh. Wagners namn stod
relativt sällan nog på programmerna, nemligen blott med en duett
ur Der fliegende Holländer, obestridligen en af de vackraste
num-merna i denna, utan skäl, nästan helt och hållet från repertoirerna
försvunna opera, och deijemte med ”Instrumental-in ledningen” till
Tristan und Isolde, som, i motsats mot nyssnämnde högst
effektfulla sångstycke, föga behagade oss, då det sökte att framställa
det drömmande och mystiska i sådant öfvermått, att det förekom
oss icke blott drömmande, utan rent af sömnigt och i saknad af
allt inre lif och friskhet. — Liszt var sjelf tillstädes, oragifven af
hela skaran af sina trogne; och hans intressanta personlighet
förfelade ej att på nytt fängsla publikens uppmärksamhet.
Visserligen har åldern betydligt förändrat honom: hans långa hår har
hvit-nat, och hans starka gestalt är något framåtböjd; men med samma
genialitet, hvarmed hans händer förr ansiogo pianots tangenter,
föra de nu kapellmästarens taktpinne, — och vid särdeles eldiga
och effektfulla ställen, t. ex. i sista delen af hans Tasso, vid
”Triumfen”, står han sjelf der såsom en triumfator, som synes med
rörelserna af sin hand besvärja och styra orkesterns upprörda
massor. Denna ”symfoniska dikt” — om obegripligheten och
lösligheten af denna benämning vilja vi här icke ingå i någon
undersökning, — är onekligen en högst intressant, tankerik tonskapelse,
deri kompositören vetat att med en nätt reproduktionsförmåga
använda en de venetianska lagunfararnes folkvisa, och hvars enstaka
skönheter och originella ställen, om de ock framstå som sökta
effekter, dock särdeles mot styckets slut äro af god verkan. Sina
bästa arbeten har Liszt väl lemnat inom viskompositionen: så är
t. ex. hans musik till Heines ”Lorelei” att anse som en verklig
konstens perla; och såsom lika karakteristisk framhålla vi här hans
musik till Bürgers ”Lenore”, hyilken han nyligen skref speciellt
för Marie Seebach, och hvilken är af en gripande, ja
oemotståndlig uttrycksfullhet. Deremot förblef man kall vid åhörandet af hans,
äfvenledes här uppförda Graner Festmesse, om ock dess ”Credo”
har att uppvisa några själsskakande ställen. Vi påminna oss i detta
afseende företrädesvis de smärtorika, klagande tonerna, som tjena
till att höja orden: passus et sepultus est, äfvensom den
väldiga skildringen af yttersta domen med dess märg och ben
genomträngande basunstötar.
Bland solo-nummerna väcktes största furor af vår
konsertmästares, Ferdinand Davids violinspel med hans oförlikneliga piano
samt af pianisten Hans v. Btilow, en måg till Liszt, med hans
briljanta, beundransvärda teknik, men ock med dessa koketterier,
som den talangfulla eleven lagt sig till efter sin lärare. Högst
glädjande var det att i privat-matinéen åter en gång efter lång tid
få beundra ålt-mästaren Ignaz Moscheles, hvilken, såsom man vet,
ej mer brukar uppträda offentligt, — och det i en af hans
gedignaste kompositioner, den detta år särskildt betydelsefulla ”Hom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
