Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Smärre uppsatser - Musikfäst i Leipzig - ”Proverben” på franska scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mage à Händel.” I förbigående torde den gamle mannens utsökta
artighet böra omnämnas, att nemligen åt alla deras produkter,
hvilka naturligtvis intaga en helt annan ståndpunkt än han, egna sin
uppmärksamhet i så hög grad, att han icke saknades vid någon
enda af konserterna; hvaremot t. ex. Rietz, dirigenten för våra
Gewandhaus-konserter, förblef totalt osynlig. — I oratoriernas
solonummer gjorde sig altsångerskan Clara Hinkel från Dresden
fördelaktigt bemärkt, hvarjemte M:ll Genast från Weimar på ett
särdeles intagande sätt sjöng Lorelei. En företeelse af högt
konstvärde var baritonisten Feodor Milde från Weimar, med hvilken
bland tyske sångare väl endast Beck i Wien kan täfla i afseende
på röstens skönhet.
Festens deklamatoriska del utfördes förtjenstfiillt af Fru
Fran-ziska Ritter, född Wagner, Richard Wagners nièce och syster till
den så omtyckta f. d. skådespelerskan Johanna Wagner, som dock
såsom gift dragit sig tillbaka från scenen. Äfven muntliga
föredrag höllos på två särskilda dagar; och bland dessa må särskildt
framhållas ett af Musikdirektör Weitzmann från Berlin om
harmoniens historia och ett af D:r Ambros från Prag öfver musikens
idkande i forntid och nutid. — Festens yttre fysionomi framträdde
mest i ögonen fallande och mest osminkadt vid soiréen i
Schtttzen-haus, der toasterna ochohurraropena för det herrskande partiets
storheter ej ville ta slut. Ahörarnes bifall var efter de särskilda
num-merna högljudt och lifligt; hvilket dock ej betyder så mycket för
den, som betraktar hela den närvarande publiken som ett parti.
Nästa år skall åter en dylik sammankomst här ega rum, då äfven
en särskild förening för musici torde komma att bildas.
”Proverben” på franska seenen. Den nyaste arten
inotn Frankrikes dramatiska litteratur är dessa s. k. Scènes et
Proverbes, hvilka, sedan denna art på väckelse af Mad. de Genlis
först upptogs af Theod. Leclerq (f. 1777, t 1852), blifvit under
tidernas lopp för den bildade delen af publiken hvad vådevillen är
för en mera blandad allmänhet och för de lägre klasserna af
folket. Oafsedt den i vådevillen förekommande, för oss andra
nationer temligen oväntade omvexlingen af tal och sång, hvaremot i
Proverben dialogen icke afbrytes genom kupletter, skiljer sig denna
från den förra äfven i ett, så till sägandes, sirligare väsen och
en själfullare behandling af ämnet. Ursprungligen var Proverben
i Frankrike ingenting annat än vår sällskapslek ”charade en
action”: för att gissa ett ordspråk {proverbe) uppfördes af ett
sällskap i salongen ex tempore en scen, hvarvid handlingen var
fullkomligt likgiltig; det kom blott an på riktig betoning af sjelfva
point’en. Så lades till denna ena scen flera, med den ökade
längden växte äfven personernas antal och innehållets betydelsefullhet,
medan dock nu som förr det egentliga lustspelet skilj de sig
deri-från genom en konstrikt spunnen och spännande intrig. Från denna
ringa böijan utvecklade sig dessa ”Proverbes” snart så, att de
visade sig särdeles hälsosamma för franska publikens estetiska smak,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
