Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Samtids-porträtter - Schönlein, Johan Lucas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heller hade han skrifvit något som konde stämplas som förbrytelse
mot staten; men hvad som var säkert var, att han öppet bekände
sig till de liberala grundsatserna. Som han nu visste, att redan
detta var tillräckligt för att fullständigt kompromettera honom,
undandrog han sig hastigt genom en hemlig utvandring till Zürich det
obehag, hvarmed han hotades af ett fanatiskt parti. Zürich upptog
flyktingen med öppna armar och uppdrog åt honom professionen i
patologi vid sitt universitet samt Öfverstyrelsen vid stadshospitalet.
Sålunda fann han tillfälle till ostörd fortsättning af sin ärorika
verksamhet som läkare, äfvensom ett storartadt kliniskt material för
detta ändamål, men derjemte äfven en genom hans medborgares
ständigt växande förtroende allt mer tilltagande verksamhet som
praktisk läkare. Anbudet af en plats som lifmedicus hos
konungen af Belgien afslog han och begaf sig kort derefter från Zürich
till Berlin, der han i allmänhetens ynnest efterträdde den nyligen
aflidne gamle Heim. Han blef Berlins första praktiserande läkare och
har ända intill senaste tid — han har nyligen bosatt sig i sin
födelseort Bamberg — förblifvit det. Men i Berlin var honom
dessutom en särskild, vigtig verkningskrets bestämd. Konung Fredrik
Wilhelm III angreps af den sjukdom, som skulle blifva hans sista;
och Sch., som på denna tid var en auktoritet i sin vetenskap, var
en bland dem som vid detta tillfälle konsulterades. D:r Göschen
berättar i sin ”Tyska Klinik”, att den åldrige monarken endast med
möda kunnat förmås dertill, och att lian, förstämd genom oafbrutna
lidanden, knappast velat tillåta att man kände honom på pulsen,
än mindre medgifva en noggrannare kroppslig undersökning.
Också skall Sch:8 fria språk och den säkerhet, hvarmed han uppträdde,
i början icke hafva gjort något gynsamt intryck på den höga
patienten — korteligen, deras första sammanträffande. skall icke haf>
va utfallit lyckligt. En mängd anekdoter öfver deras förhållande till
hvarandra voro vid denna tid i omlopp; men snart blef detta
annorlunda, så att deras umgänge slutligen blef vänskapligt, ja tall
och med förtroligt. Då Ruat dog, blef Sch. äfven den nuvarande
konungens lifmedicus; och huru troget och samvetsgrant, med
hvil-ken energi och frimodighet han alltid, till och med under den
kritiska tidpunkten af de senaste åren, skött detta embete, är en i
hela Tyskland nogsamt känd sak.
Schönleins kallelse till Berlin hade i dubbelt hänseende något
öfverraskande., Kort förut politisk flykting, blef han nu på ett
sällsynt sätt hedrad med det högsta förtroendet och tillika anställd
som universitetslärare och lifmedicus samt sedermera i ministéren
O
som presiderande råd inom afdelningen för medicinalärenden. Ät
en vetenskapsman, som knappast utgifvit något mer än sin
dok-torsdissertation år 1816 {Om hjernam metamorphos, i Würzburg),
uppdrogs den mest betydande lärostol för praktisk medicin, som
Tyskland eger. Men b vad som hos honom med rätta uppskattades,
var läraren, icke skriftställaren. Intet af hvad hans lärjungar
offentliggjort såsom hans lära, isynnerhet icke den af GUterbock
ut-gifna och med entusiasm upptagna boken: ”Schönleins allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
