Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Större uppsatser - Om religionsundervisningen i allmänhet och katekesläsningen isynnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något; nu sätter h varje mor en ära uti, att hennes sex- till
åttaåriga, någon gång blott femåriga, son eller dotter kan läsa "utan”;
här skall hållas riktig parad med deras b. k. kristendomskunskap;
här uppstår i föräldrarnes sinne en täflan om hedern att se deras
barn utmärka sig: och detta var just målet för den möda, som
nedlagts på det tidiga, det otidiga, inöfvandet af katekesen;
besinna hvilken glädje för en far eller mor, då dess t. ex. knappt
sjuåriga barn redan "kan" hela storkatekesen utantill, och beröm
vankas af presten inför hela husförhörslaget! — Men tänk, om
prest-mannen hittar på att vara af det ej så vanliga, samvetsgranna
slaget, som ej frågar efter att genom mot bättre vetande utdelade
lof-ord ställa sig in hos bondgummorna (hvilket ju annars vid tillfälle
kunde rendera honom en hederlig "skickning" till prestgården);
tänk, om han, anande oråd och anseende för sin pligt att uppdaga
det med katekes-utanläsningen bedrifna hokuspokus, nu framtager
en för barnet obekant bok, och låter det deruti försöka sig i
innanläsning! ... då torde det visa sig, att samma barn, som så
excellerar uti det hastigaste framrabblande af det ena stycket efter
det andra wr katekesen (kvarvid dock ofta fordras att "hjelpa på",
d. v. s. att den förhörande uppsäger styckets första par tre ord,
innan barnet kan komma i gång), förmår nu ej läsa en enda rad
ordentligt, ej ens hjelpligt innantill, utan hackar och stapplar
er-barmligen, läser ett och annat kortare ord "rent”, stafvar sig fram
genom de flerstafviga med stor svårighet och gör litet emellan de
allralöjligaste, eller, om man så vill, de allrabedröfligaste
misshugg (såsom t. ex. "låt dig, Herre, täckas våra loppors ljud!” —
i stället för: "våra läppars ljud"). Om vi antaga, att
själasöija-ven nu gör sin pligt äfven uti att framställa det befängda i ett
sådant undervisningssätt och förmana till bortläggande deraf, hvad
tror man väl att han vinner dermed? . . . han talar i de flesta fall
för döfva öron! ... så stor är fördomens och den råa
okunnighetens, makt! ... på sin höjd skola kanske hans ord tagas ad notam
och gillas af någon gammal knekt, som genom militärtjenBten —
man må nu för öfrigt om densamma säga hvad man vill — fått
en liten hyfsning och förmåga att en smula reflektera öfver ett och
annat; men bondgummorna, isynnerhet de förnäma ibland dem,
såsom en tolfmansmor, en rik kyrkovärds- eller rusthåilaremor, de
skola nog "minnas” den förargliga dementi, presten vågat gifva åt
deras barns ståtliga kunskap; ja, de skola hålla honom räkning
derför vid diverse tillfällen, t. ex. genom bevisad njugghet vid
erläggande af matskott eller pastoralier, samt till och med genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
