Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Smärre uppsatser - Hamletmasken - Genre-stycken inom antika plastiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af själens innersta väsende genom spelet. Dawison framhåller
företrädesvis det grubblande förståndet, det reflekterande tviflet, ja
inblandar i sitt spel en god dos af det dämoniska bos en
Mephi-stopheles. Joseph Wagner gifver rollen alltför prunkande och
stor-ståtligt. Hos Emil Devrient består det oöfverträffliga dock blott i
hans hänryckande och oemotståndliga yttre behag, ty i sitt spel
låter han litet för mycket af den excentricitet framträda, som man,
till exempel, finner hos Tasso. Dessutom är han för kokett och
alltför ytlig i sin sjelfbelåtenhet; med sitt smakfulla, men litet
till-gjorda föredrag intränger han på långt när icke i rollens tankedjup;
och med rätta yttrade en gång G. Ktihne, att han för Ophelia
presenterade den berömda monologen om ”Vara eller icke vara”
liksom ett stycke konfekt på en porslins-tallrik. Karl Devrient gifver
Hamlet med ett slags nervös häftighet, som icke rätt passar den
eljest temligen tröge unge mannen; han är ständigt uppskakad och
i rörelse, hvilket vi ej kunna gilla, ehuru det medgifves, att
rörelserna äro ytterst väl beräknade och afrundade. Engelsmannen
Phelps var enligt Berlinska konstdomarnes enstämmiga omdöme
i allmänhet alltför nykter i sitt spel, ehuru hans uppfattning
verkligen förtjenar kallas fin och i vissa detaljer till och med
öfver-raskande samt afvikande från den vanliga. Hvad som felades
honom var, såsom G. Klein i Preussische Zeitung mycket träffande
anmärkt, ”tårar uti rösten.”
Genre-stycken inom antika plastiken. För den, som
endast ytligt gjort sig bekant med den antika plastiken kunde det
väl synas, som om det slag af konstprodukter, vi pläga
sammanfatta under benämningen Genrestycken, vore något helt och hållet
främmande för forntidens konstnärer. De grekiska gudarnes ädla
och upphöjda drag och heroernas storartade gestalter känna vi alla
genom de helleniska bildhuggames mästerverk; men mindre bekant
har det hittills varit, att icke blott religionen och myten, utan
äf-ven hvardagslifvets företeelser gifvit dessa konstnärer ämnen till
ypperliga skapelser, eller med andra ord, att det icke först är i
den moderna konsten s. k. genrebilder förekomma, utan redan i
den antika, och inom denna icke, såsom man möjligen skulle kunna
föreställa sig först sedan konsten börjat förfalla, utan redan på
den tid, då den befann sig i sin högsta utveckling. Öfver detta
ämne har arkeologie professorn Johannes Overbeck nyligen, till
förmån för Schillers-stiftelsen, hållit ett högst intressant, lärorikt
och, i formellt hänseende, fulländadt föredrag. Vi kunna
naturligtvis icke här uppehålla oss med att uppräkna alla de genrestycken,
de klassiska skriftställarne omnämna; vi åtnöja oss med att i det
följande anföra några sådana af Greklands mest frejdade
bildhuggare. Följer man konsthistoriens perioder, så är det äldsta
genrestycket ”den berusade qvinnan” af Myron, samme bildhuggare, som
skapat den berömda, efter honom benämnda och i 36 epigrammer
prisade kon. Myron var icke en konstnär, uti hvars verk det
andliga lifvet i hela sitt djup afspeglar sig; men hans skapelser ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
