Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Pressens alster - 11. Alexis; ur en afliden Students lefnad. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hr Hjär nes filosofiska roman, — ty till denna, måhända ej
fullt estetiskt berättigade, men alltid tankedigra och själslyftande
genre måste väl detta ”försök” räknas, sönderfaller sålunda i: I.
Alexis7 Bild eller en kort blick på det hela; II. Alexis7 Tankar och
Fantasier, yttringarne af den teoretiskt harmoni-sökande studenten;
III. Teckningar ur Alexis’ lefnad, framställande utvecklingen af den
på praktisk väg harmoni sökande studenten. I en senare del ut*
lofvas: IV. Alexis Dikter, alltså den poetiske studenten.
Om den yttre formens, d. v. s. stilens skönhet, — något,
hvar-om man i alla fall kan yttra sig på vanligt recensent manér, —»
får läsaren dömma af de prof, som här skola följa; och han skall
säkerligen ej jäfva det epitet, vi nyss tillagt sjelfva
framställnings»-sättet. Nu alltså till utdragen l Bland Tankar och Fantasier välja
vi ett stycke (ur betraktelsen Om Skalden och hans verk), som
handlar om det poetiska hos menniskan och om skillnaden mellan
den poetiska menniskan, ”som stundom tror sig yara skald77, och
den verklige skalden:
”Ingenting är för menniskan naturligare än poösien. Sjelf är
hon ett lefvande konstverk, en lefvande dikt med hela sin rika
mångfald af känslor, tankar och bilder. För det poetiska sinnet,
den konstnärliga blicken, blir hon alltid densamme, om hon ock,
genom missbildning och en ensidig rigtning af sina krafter och sin
verksamhet, icke alltid förblifver det för sig sjelf. Hon kan dock
ej helt och hållet begrafva sin själ ibland blott sinnliga ting, hon
kan ej släcka den poetiska gnistan inom sig, ej blifva döf för sitt
slägtes modersmål. Det har derföre ej funnits någon menniska,
som ej varit till mer eller mindre grad poötisk. Hon har en
odödlig själ i en lefvande kropp, och hon kan ej blifva den förra qvitt,
ty det är hon sjelf, det är idé’n i konstverket. Det finnes
visserligen menniskor, som säga, att de ej äro poetiska och som söka
bevisa det i ord och handling, men det är ett sjelfbedrägeri eller
ett hyckleri, vare sig af missförstådt högmod, eller af okunnighet
och dårskap. Samma är förhållandet med slägtet i allmänhet i olika
tidsmomenter. Alltid finnes det någon, som af en eller annan
orsak tycker och säger, att hans tid icke är poötisk. Jag vill ej
undersöka eller blotta orsaken, jag vill endast med den innerliga
öf-vertygelsens styrka påstå, att det är en — synvilla. Tiden kan
visserligen äfven den vara mer eller mindre medvetet poötisk, ty
nödvändiga materiella omsorger, isynnerhet när de gälla ett stort
helt, ett samhälle, ja! slägtet, kunna så för ögonblicket upptaga
dess verksamhet och tankar, att det poötiska sinnet synes döfvadt
eller förslöadt. Men låt en ”man med kraft och anda” gripa i
strängarna, fatta penseln, mejseln eller vinkelhaken, oeji man skall få
se huru litet det poötiska sinnet i tidehvarfvet, i sjelfva verket är
förslöadt. Ty så naturligt är detta sinne hos menniskan, att till
och med den af mången för sitt handtverk föraktade dagakarlen
glömmer någon gång yxan, plogen eller spaden, för att med stilla
förnöjsamhet lyssna till lärkans drill öfver hans hufvud eller till
fågelns sång i skogen. Hvarföre skulle han ej då tjusas äfven af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
