Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Pressens alster - 11. Alexis; ur en afliden Students lefnad. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skaldens sång, om den n&dde hans Öra och ej vore för hög för
häns flygt? — Men skulle man ock ej genast lyssna eller blicka
upfp med tjusning till skalden och konstnären, så må de lugna sig,
ty ännu har intet skönt spårlöst försvunnit från jorden. Det har
verkat medan det fans, och dess verkningar äro odödliga, emedan
de träffat föremål, som ej kunna dö. Ty menniskosjälen behåller
det goda, som hon rätt mottagit, äfven om det ej skulle synas så.
Alltså låtom oss antaga som gifvet, att menniskan i grunden är så
poötisk, att hon aldrig kan upphöra att vara det.
Men det finnes en viss period af hennes lif, då hon
företrädesvis anses vara det. Det är, att jag så må säga,
löfspricknin-gens, knoppningens och den begynnande blomningens tid. Då
spritter lifvet af fröjd, sångerna klinga gladt, ögat glänser af en inre
eld och känslorna bryta sig fram, yra som vestan vindarna och
språksamma som den sorlande vårbäcken. Men dessa den
poöti-ska skönhetens vårblommor äro ock företrädesvis hemsökta af de
vaknande lidelsernas frostnätter. Den strid, som härigenom
uppstår i såväl den yttre som den inre blomsterverlden, der lifvet och
döden, att jag så må säga, redan tidigt begynna sin kamp, är just
den, som merendels väcker behofvet af dikt, af dess mottagande
eller skapande. Eller är det ej under denna tifvets brytnings- och
väekelseperiod, som vi alla företrädesvis med en brinnande törst
gripit efter poösiens skummande pokal, för att svalka oss med dess
nektar eller finna ett läkemedel i dess på en gång lifvande,
lugnande och rusgifvande dryck? Ty olika äro dess verkningar. Den
ene hämtar derur ”lefnadshist och mod och hopp”, och framgår ur
stridens tummel som en man; den andre domnar och vankar med
bruten kraft och halfsläckt förstånd, utan mål, öfver fältet; en
tredje stupar halfdöd på stridens mark. Men diktens genius, i sin
sanna gestalt, med himmelens ljus i sin blick, med oskuldens hvita
mantel öfver skuldran och den undergörande trollstafven i sin band,
sväfvar i en vårsky öfver de skiftande stridernas tummelplats.
Möter du hans blick, känner du en fläkt af hans hviftande mantel
och berörs af hans trollstaf, då tystna lidelsernas stormar, och
frosten, som hotade den unga, nyss utspruckna blomsterkalken, löser
sig i genomskinliga porlor, för att i skimrande färgspel återgifva
den frambrytande morgonsolens ljus. Du vaknar till medvetande
af ditt inre lif och betydelsen af dess strider. Du griper lyran
med darrande hand, och strängarne återgifva de första ljuden af
dett poösi, som slumrat i din själ. Huru annorlunda gestalta sig
icke ttu lifvet och verlden ikring dig! Du ser allt röra sig och
lefva, men med en fullhet af lif, en glans, en betydelse, som
återspegla sig i din egen själs djup, för att der finna sin förklaring
och småningom derifrån åter frambryta i skönformade bilder, i sång,
i konst. Du har funnit ditt mål, du är skald.
Men lifvets vårbrytning är förbi. Se! der kommer en man,
som äfvefi delade dess strider och fröjder. Diktens gudadryck,
som hatt grep en gång med den ungdomliga hänförelsens eld,
räckes honom ännu i sin fttllbräddade pokal, men han går sin väg •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
