Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Pressens alster - 11. Alexis; ur en afliden Students lefnad. Af Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram, i förbigående läppjande derpå, kanske ännu dufven efter
dess första rus. Du är bedragen kanske på en förhoppning, du
mannaålderns härold! Du såg kanske en skymt af geniens blick,
du grep i en flik af hans mantel, men trollstafven berörde ej dig.
Du sjöng, du diktade ändå; du trodde dig vara skald. Men
känslorna strömmade ej med fart, bilderna sprungo ej fram med lif,
de voro matta och dunkla spegelbilder afa den dunkla verld, som
var din. Ty verldsåskådningens enhet och djup, känslornas
liflig-liet, bildernas rörliga lif och åskådlighet, det poetiska snillets och
ingifvelsens eld saknades dig. Derföre, när du vaknade ur det
poötiska ungdomsruset, tystnade din luta, ty du var aldrig skald,
endast mottaglig för den dikt, som lik en fullrustad Minervabild
framspringer ur den sanne skaldens Jupitershufvud.
Så är det ock med alla, som tro sig vara skalder derföre,
att de en gång med en viss ledighet rört sig i den bundna formen,
i diktens egentliga språkform. De äro alltid mer eller mindre
poë-tiska menniskor, men deras skapelser äro lätt skiljda från den
verklige skaldens ingifvelser.”
Då vi i afseende på den andra hufvudafdelningen, Teckningar
ur Alexis’ lefnad, äfveniedes måste inskränka oss till endast ett
utdrag, blir valet här något svårare, i det den filosofiska romanens
synkrets ej utan svårighet låter intränga sig inom de gränser, som
utstakas af det praktiska målet, att göra en bok lättläst. Då nu
vår Förf., såsom han sjelf erkänner, här söker vinna detta mål
(bvartill äfven flera, ofta lyckade infall och skämt höra), har detta
haft till följd, att denna afdelning af den filosofiska romanen icke
i s in a detaljer företer en sådan helgjutenhet, som säkert eljest
varit fallet. Vi meddela emellertid här början af Kap. IX, som
synes afsedd att utgöra ett slags medelpunkt för Teckningarna och
tillika att antyda en ganska antaglig orsak till den här framhållna
bristen:
”Då man som jag skrifver en lefnadsteckning, ej en roman,
som fordrar berättelsens oafbrutna gång, är det naturligt, att den
”konstnärliga afrundningen” rätt ofta kommer till korta för en
eller annan öfvervägande böjelse hos den tecknade personen, att i
sin berättelse stundom kasta tyngdpunkten åt något särskildt håll,
dit den ögonblickliga ingifvelsen leder honom.
Alexis hade en mer och mer vid denna tid växande
benägenhet att reflektera Öfver allt, som i naturen och menniskolifvet mött
och mötte hans person och blick. Hans berättelse afbröts ofta,
Bom man till en del sett, af denna reflexionslust, och under de
dagliga samtalen behandlade han sina ”tankefrön” som
såningsman-nen, när han befruktar sin åker, han strödde dem med full hand
framför sig. Detta var dock emellan dem den enda likheten, men
den väsendtliga olikheten bestod deri, att då såningsmannen grep
sina frön på sin mage, tog Alexis sina ur sitt hufvud.
Då sättet att utkasta dessa frön, liksom arten af dem, voro
för Alexis i någon mån karakteriserande, emedan de blotta hans
verldsåskådning och stämning vid tidpunkten för denna teckning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
