Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Schiller. Den 10 November 1859 - III. Schilleriana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den fromt uppfostrade ynglingens sinne. Ofta hade han emellertid
under sitt vistande vid detta läroverk föregifvit sjukdom för att
kunna ostördt egna sig åt sånggudinnornas tjenst, och uppgjorde
till och med 1775 med några kamrater planen till en hemlig flykt:
företaget strandade likväl mot föreståndarnes vaksamhet. Med 1780
och 1781 begynner hans egentliga författareverksamhet; hit höra
de tre stora nngdorasskådespelena, Die Räuber, Fieseo och
Ka-bale und TÅebe. I Mannheim, dit Sch. 1783 begaf sig,
producerades, utom flera andra dikter, ”Die Sclilacht”, ”Die
Kindesmör-derinn” och flera af sångerna till Laura; äfvensom hans filosofiska
bref (”Julius an Raphael”), ursprungna ur lians nu begynnande
studium af filosofien. Särdeles uppmuntrande för Skalden voro de
prof på tillgifvenhet och aktning, som från obekant hand och från
främmande land kommo honom till del, — vittnande om den
allmänna entusiasm, som hans produkter Öfverallt framkallade. År
1785 begaf han sig till Sachsen och fann på sin väns,
appellations-rådet Körners gods Loschwitz ostörd ro för sina poetiska skapelser:
här fulländade Sch. sin Don Carlos, derjemte sysselsättande sig
med historiska studier. Efter utgifvandet af ”Der Kampf’, ”Die
Resignation” och dyl. dikter, ansågs den frisinte Skalden för en
fritänkare. Tyvärr lade han vid denna tid genom allt för
ansträngande arbete grunden till sin sjuklighet, i det sålunda den
bröstsjukdom uppstod, som sedermera aldrig lemnade honom. — Ar
1787 kom han till Weimar; 1788 blef han genom Goethes
bemed-ling införd i den ädla Åmalias af Sachsen-Weimar bekantskap, och
1789 kallades han till professor i historien och filosofien uti Jena.
1790 gifte han sig med fröken von Lengefeld. Med förnyad ifver
kastade han sig nu på studium af Kants filosofi, hvaremot han i
poetiskt afseende nöjde sig med. planer och utkast för framtiden,
åfvensom med en sträng revision af sina äldre dikter. Emellertid
tilltog alltjemt hans sjuklighet: han måste på det varsammaste
skonas; alla ansträngande arbeten förbjödos honom. Först 1798
eg-nade han sig åter, i Weimar, helt och hållet åt dramatiska
poesien: WaMenstein fullbordades nämnde år, Maria Stuart 1800,
Die Jungfrau von Orleans 1801, Die Brant von Messina 1803
och Wilhelm Tell 1804. Man såg honom ofta spatsera i de
ensligaste gångarne uti storhertigliga parken i Weimar, under det han
deklamerade, med ett skrifplån i handen; helst uppehöll han sig i
närheten af ”romerska huset”, ett lustslott, som Goethe gifvit
detta namn, emedan det var bygdt i antik stil. Midt under hans
outtröttliga verksamhet, under uppgörandet af planer till nya ska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
