Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Pressens alster - 12. Efemerider; af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Begge ytterligheterna mötas, ofta just derföre att personen
handlar af en naturdrift, hvars spher han icke sjelf har makt att
bestämma, och hvars utsträckning han ej sjelf vet af.
När så är, kallar man vanligen egaren för ett snille, skyller
det på studier, på godt liufvud, på allting annat än det, hvad det
synes vara: en instinkt. Det finnes till exempel skalder, och just
de rikast begåfvade, i hvars skrifter den ena djupa tanken, den
ena höga och rena bilden utbyter den andra, hvilka, om vi
personligen känna dem, icke en enda gång röja ens den allraminsta
förmåga att genomtänka en enkel fråga eller i sitt hela
uppträdande förråda en enda gnista af det lysande snille, hvaraf deras
skrifter genomströmmas. Den gamle fabelberättaren Lafontaine var en
sådan; snille i fabeln, men stupid i allt för öfrigt. Lidner
tillhörde denna klass af instinktsnillen. Finkänslig, varm, öm och
lysande, då han fick skrifva poesi — och utan ens de första
begreppen om rätt och orätt, mitt och ditt, i sin lefnad, utan att man
derföre kan anse honom för hvad man kallar en ”dålig menniska”.
Han var sådan han var, den arme Lidner — en dum fogel, med
stora vingar och ett oemotståndligt fiyttningsbegär. Man kunde
uppräkna flere, som i mer eller mindre grad egt snille,
men-saknat sjelfbestämningsförmåga. Se vi icke här ändå spindeln, som
bygger sin konstrika väfnad, oefterhärmligt och utan felsteg, men
som ej kan lära sig att göra en enda vinkel af nätets trådar
annorlunda än den inre driften befaller? Det var säkert i känslan af
ett dylikt förhållande Atterbom gaf sitt sista arbete titeln:
”Sveriges Siare och skalder”.
Om namnet siare skall någonsin användas så är det på
men-niskor, hvilka ega en förmåga, hvilken de hvarken förvärfvat
eller kunna öfverflytta på andra. Siare kallar man vanligen den,
som mer än andra har en utvecklad andlig instinkt, hvilken också
ej missleder dem.
Detta är också det enkla skälet hvarföre all klassifikation
mellan sanna snillen är omöjlig — man kan ej jemföra ett bi med
en flyttfogel. Då man vill begripa eller mäta värdet af en andlig
instinkt, faller man just i det felet, som Kellgren så snillrikt
påpekat då han säger: ”Ingenting är svårare än att lära
menniskor-”na begripa det begripliga och låta bli att begripa det obegripliga.”
Det finnes vissa menniskor, som äro hvad man kallar
infalls-qvicka. Vanligen måste man, då infallet belönas af skrattsalvor,
för sjelfva dess uppfinnare ordentligen förklara skälet för dessa,
och hvari det qvicka låg. Det visste han icke sjelf.
Motsatsen äro sådane, som sjelfve veta af sin qvickhet, det
vill säga utfundera qvickheter; men desse misslyckas alltid och
kallas med skäl ”krystade”. Om man vill kalla snillet för en
storhet, så ligger storheten och verkligheten af snillet just deri, att
den är omedveten af sin egen tillvaro och af sin makt.
Så snart en menniska sjelf är öfvertygad om att hon är ett
snille, så är detta ett slående bevis på, att hon icke är det. För
det verkliga snillet är hans egenskap af ett sådant — en hörsaga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
