Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Pressens alster - 12. Efemerider; af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efemerider; af onkel ao am.
491
PRESSENS ALSTER
12. Efemerider; af Onkel Adam, 1859, I. II.
Hvad visan är inom lyriska poesien, är novelletten, skizzen
inom romanens område: en poetisk form för känslans omedelbara
ingifvelser; och i målarkonsten kunna dessa arter anses motsvara
genremålningen, d. ä. framställningen af ett särskildt föremål, som
slagit an på den producerandes konstnärssinne, utan att ställas i
förbindelse med någon genomgående handling. Man vet, att Onkel
Adam varit den, som till vitterheten inflyttat genremålningen, så
till arten som namnet: det är dessa berättelser, som stå på
gränsen mellan novell och skizz, som liksom måla en ”genre-bild”, d.
ä., som sagdt, ett enstaka föremål utan någon egentlig förbindelse
med en konstmessigt in- och utveckjad handling.
Sedan allmänheten på länge ej sett något af denne
genremå-larés hand, har han detta år börjat att utgifva s. k. Efemerider,
hvilkas titel redan angifver deras blygsamma anspråk; de utgöras
af genremålningar i mindre skala: ”smärre berättelser och skizzer,
små rimade stycken, en och annan populärt hållen vetenskaplig
afhandling, satirer, skämt och allvar, allt som det faller sig” Hvad
här förekommer, är, likasom allt hvad O. A. skrifvit, älskvärdt
och godt i framställning och ton, — till innehållet obetydligt, om
man så vill, men särdeles betydande och lärorikt genom den
tendens, som, nästan omedvetet, här är inlagd. Så har man i 2:dra
häftet en uppsats om Instinkten, deri förf., endast för att ge oss
något att tänka på och tala om, ”då samtalsämnena tryta”,
beskrif-ver det flitiga biets, den konstrikt byggande vattenspindelns, den
ständigt flyttande storkens instinkt — och dertill knyter
betraktel1-ser Öfver menniskans instinkter, af hvilka reflexioner vi här
meddela slutet:
”Den hela menskligheten tillhörande instinkten, att leta efter
Sanning och Ljus, och, som villkor för begge, dess längtan efter
frihet, utpreglar sig olika hos individer. Det är blott riktningen,
som alltid är densamma. Deremot ega olika personer
sanningsin-stinkten riktad mot olika slag af sanning, ofta endast mot det Sköna
och Dikten; men låtom oss ej glömma, att dikten ej är skön om
den ej inom sig gömmer en sanning. Detta är skillnaden mellan
dikt och lögn — det beror på kärnan, ej på skalet, hvilket det är.
När en dylik instinkt är enbart riktad åt ett håll, är
personen ettdera ett snille eller en galning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
