Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Större uppsatser - Grefve Cavour, hans lif och offentliga verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som den lombardiska. Slutligen förklarade han, att ingen utländsk
makt eger rättighet att beklaga sig deröfver, att främmande staters
undersåter för piemontesiska regeringen uttryckt sin erkänsla och
sympati för dess verksamhet på pariserkongressen; ja, att
Österrike sjelft genom senare medgifvanden och löften åsyftade alldeles
intet annat, än att förvärfva sig allmänna meningens i Italien
bevågenhet.
Ej tillfredsställd genom denna förklaring, afgaf grefve Buol d*
16 Mars 1857 en andra note till turinerkabinettet, i hvilken han
meddelade detsamma österrikiska legationens i Turin återkallande.
Slutet af noten tycktes dock någorlunda vilja mildra detta kanhända
öfverilade steg. Grefve Paar ålades att försäkra grefve .Cavour,
att wienska kabinettet lifligt efterlängtade det ögonblick, då en
mera passande sakernas ställning tilläte återupptagandet af de
diplomatiska förbindelserna med Sardinien, och att Österrike gerna
skulle se, om Sardiniens chargé d’affaires, marchese Cantono,
under denna mellantid finge qvarstadna på sin post i Wien. På
samma gång uttalade grefve Buol den önskan, att den diplomatiska
brytningen ej måtte hafva i följe några olägenheter för de båda
staternas ömsesidiga intressen. Emellertid fann sig grefve Cavour
föranlåten att äfven å sin sida återkalla sardinska legationen,
sedan franska ambassaden i Wien af sin regering fått i uppdrag
utförandet och vården af de löpande sardinska angelägenheterna:
Ingen kunde väl vid detta tillfälle förutsätta, att denna diplomatiska
brytning skulle blifva utgångspunkten för de största europeiska
förvecklingar.
Emellertid befann sig redan i de sista månaderna af 1858
turinerkabinettet och grefve Cavours politik i en ställning, som ej
lät vänta någon förlikning i godo, utan snarare utbrottet af en
öppen strid mellan Sardinien och Frankrike å ena och Österrike å
andra sidan. Hela Europa insåg och kände detta; och frågan
rörde blott, när och hur processen skulle begynna. De första
dagar-ne af året 1859 var det närmast beskärdt att förkunna verlden
franske kejsarens fiendtliga afsigter mot Österrike. De bekanta
ord, hvilka Napoleon III vid nyårsmottagningen ställde till
österrikiska Bändebudet, baron Httbner, återljödo i hela Europa och
försatte tillika Italien i största ’uppståndelse. I Milano och Venedig
äfvensom i andra städer egde genast en mängd folkdemonstrationer
rum mot österrikiska väldet.
Sedan sålunda fransmännens kejsare aftagit masken,
begagnade naturligtvis sardinska politikens ledare genast tillfället för att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
