Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Smärre uppsatser - Fotografien i Paris - Marx om operamusiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grupper: zuaver, dragoner, trumpetare, trumslagare och qvinnor
i mängd; och antalet af dem, som hastigt och för billigt pris ville
låta fotografera sig, tillväxte i oändlighet, icke blott i Paris, utan
äfven på landet. Bedrifves ock under sådana förhållanden konsten
i de flesta fall fabriksmessigt, så finnes dock alltid en och annan,
som vinnlägger sig om dess fullkomnande. Hertigen af Laynes
utsatte till exempel ett pris, isynnerhet på reproduktion af positiva
bilder af större varaktighet än de hittills åstadkomna, och trenne
parisiska konstnärer, Poitevin, Davanne och Girard erhöllo
hvar-dera en medalj till ett värde af 600 francs; Äfven en fotografisk
exposition har nyligen varit föranstaltad i Palais Royal, och
besökts af en talrik publik. Omkring 2000 porträtter, de flesta af
utsökt skönhet, voro utställda der, och för det yppersta bland allt
ansågos allmänt porträtterna af herr Nadar. Af tyska konstnärer
utmärkte sig företrädesvis Herman Krone i Dresden och Wilhelm
Severin i Frankfurt am Main. Synnerligt intresse ha Arsène
Gar-niers fotografier väckt, hvilka, frambragta genom artificiell
belysning, ådagalade en fullkomlighet i utförandet, som ingalunda står
efter den man finner hos ljusbilder, frambragta genom dagsljuset.
Marx om operamusiken. En intressant stridsfråga har ånyo*
blifvit framkastad på musikaliska estetikens område af Adolf
Bernhard Marx i hans verk öfver Beethoven. Han uppställer nemligen
i detta följande satser: ”Tvänne positioner kan kompositören intaga
i förhållande till operan. Antingen är dramat, utvecklingen af den
för detsamma till grund liggande handlingen och den handlingen
uppbärande, med dess utförande sysselsatta karakteren
hufvudsa-ken för honom, och då är honom musiken i förening med ordet
endast ett tjenande organ, således en bisak. Eller ock har han
så djupt iefvat sig in i musiken och dess former, att den — om
det än skulle ske på bekostnad af ordet, karaktererna och
handlingen — gör sig gällande som hufvudsak. Drifves den första
principen till sina yttersta konseqvenser, så slår musiken öfVer till en
i bestämda tonförhållanden intvingad deklamation, och hvad som
sålunda uppstår är ett dödfödt foster af det abstrakta förståndet,
som både saknar sångens friska lifsblod och talets
ändamålsenlighet och natursanning. Drifves åter den andra principen till sina
yttersta konseqvenser, så nedsjunker dramat till en underordnad
tjcnsteande, som blott är till för att bereda tillfällen åt musiken^
och musiken, som för sig ensam skall vara drama, utan att dock
förmå detta, förvildas och blir vällustig och stormande.
Fullkomlig försoning mellan de båda principerna synes vara omöjlig,
åtminstone har den icke hittills lyckats. Främst bland alla dem,
som eftersträfvat operans fulländning medelst föreningen af begge
principerna, står Gluck, dock må man ej förbise, att denne
företrädesvis hängifvit sig åt den dramatiska principen och nödgat den
musikaliska till mången uppoffring. Likasom Gluck bemödar sig
visserligen äfven Mozart att göra musiken så dramatisk som
möjligt; men utom allt tvifvel var dock musiken för honom en hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
