Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Deinhardstein, Ludvig Frans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
benämnda ”Pigault Lebrun” och ”Bocaccio”. För tragedien i högre
stil har vår skald aldrig ådagalagt några gåfvor; och hvad han
skrifvit i den allvarsamma genren inskränker sig hufvudsakligen
till några smärre stycken af rörande innehåll, såsom ”Gästen” och
”Floretta”. I lustspelet är han visserligen icke alltid så genialisk,
pikant och bländande, som hans kollega Bauernfeld, utan i
allmänhet nyktrare och mera prosaisk, men derför ock mera sann. Det
mest poetiska bland hans lustspel torde det lilla stycket ”Den
beslöjade damen” vara; det påminner om, spanska mönster och
mycken gladlynthet i förening med en intagande form uppenbarar sig
deruti. Ett biidadt språk och ett skickligt arrangemang påträffar
man hos D. öfverallt, det senare isynnerhet i det eflfektrika
stycket ”Danaes bild”. D. var ock den, hvilken, så vidt vi veta,
aldraförst, förr till och med än Gutzkow, framförde Goethes
gestalt på skådebanan. Innehållet af ”Furste och Skald” utgör
nem-ligen en skildring af de intriger och småaktiga sqvallerhistorier
medelst hvilka man sökte störta borgarsonen från Frankfurt från
den plats han innehade vid hofvet och inom de adliga kretsarne i
residenset Weimar, och ur hvilka han framgick som segrare. Man
måste dock tillstå, att den Deinhardsteinska Goethe på långt när
icke gör det gynnsamma och storartade intryck, som den verkliga
Goethe, då vi ur dennes egna skrifter och bref söka uppgöra för
oss en bild af hans personlighet. Bättre än i framställningen af
denne den tyska skaldekonstens nationalheros har dramaturgen i
Wien lyckats i skildringen af en fransk namnkunnighet, som
förekommer i det mycket fint anlagda, graciösa lustspelet ”Den röda
bandrosen”. Här innehar Voltaire hufvudrollen, och huruledes denne
genom en snillrik qVinnas (markisinnan du Châtelet) lustiga
tillställningar erhåller en plats bland de fyratio odödlige af franska
akademien, huruledes alla figurerna i stycket, till hälften duperade
och till hälften duperande, verka för samma ändamål — detta har
Deinhardstein här skildrat för oss på ett så underhållande, lätt och
fint sätt, att det hela blifvit mönstret till ett konversationsstycke i
fransyska skaldeskolans stil, hvilken skola i denna rigtning
verkligen förtjenar efterföljd. — Och i hvilken verksam kontrast står
icke karakteristiken af den intriganta och raffinerade parisiska so*
cieteten till denna äkta tyska personlighet, professorn i
matematiken Friedrich König, som skulle föra Voltaire till det preussiska
hofvet och som med sitt ärbara pedanteri, den friskhet hvarmed
han sjunger ut, hvad som ligger honom på hjertat samt sin
intagande godmodighet, utgör en högst älskvärd företeelse. Äfven hans
förut särskildt utgifna lustspel ”Äktenskapslidanden” och
”Erkeher-tig Maximilians brudfard” (efter Melchior Pfinzings ”Theuerdank”)
innehålla många lyckade partier, om också det sista styckets
fängslande ämne icke blifvit dramatiseradt med så mycken poetisk
värma och snillrik humor som några år senare af Gustav Freytag i
hans förstlingsprodukt ”Kunz von der Rosen”. Rörande den
bearbetning för scenen af Shakspeares ”Så tuktar man en argbigga”,
som Deinhardstein utförde under den tid han var teaterdirektör i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
