Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sakkunskap är den öfverflödig, såsom
också hr Sander ursäktande säger, och för
dem, som äro mindre förtroliga med de
bebaudlade ämnena, är det mycket osäkert,
om ej den till uppfattningeu af ett visst
p >etiskt moment tillagda fingervisningen
oftast förstör den poetiska inteutiouen.
Man läser i den vackra inledningssången
ett par verser såsom dessa:
Hur mäktigt du förnimma låter
Din närhet, dolda gudamakt!
Jag går ett steg och stannar åter
vid dina Proyyléers vakt.
Äfven utan att veta mycket om
arkitekturen i det forna Athen, känner lnsareu att
här är fråga om ett förvärn till den
guda-beboddn borgen, och det obekanta ordet
tilltalar honom med eu aning om något
vackert och högtidligt. Men nu slår han
upp noten, och får veta just jemt så
mycket som han kunde gissa sig till förut,
nemligen att propyléerna äro en
praktbyg-uad af marmor vid sjelfva ingången till
Akropolis. Det säges om Demostheues:
Det rasslade kiselstenar
I talets brusande flod.
Detta är vackert och sant sagdt, men
hvarförc förstöra det omedelbara iutrvcket
%
med påmiunelseu om de fabelaktigu
kisel-steuar, som han säges hafva haft i
munnen vid sina privata talöfniugar? 1 alla
händelser är det bäst, när antydningen i
versen är tillräckligt klar, att ej erfordra
någon ytterligare förklaring i noten. I
Bergens kung framskymtar en gåtlik
per-souligbet, eu ung ridderlig baudit vid namn
Kitsos, som bodde på berget Pentelikon,
men just icke var vau att låta träffa sig
två gånger på samma ställe. Nar kung
Qeorg gjorde siu eriksgata och for förbi
berget, infann sig röfvaren högtidsklädd
för att helsa landets krönte styresman.
Dig vi kommit hit att se
Och vår hyllningsgärd att ge.
Vägen kan du fara fri,
Här i nåder styra vi.
Konung Georg, du är ung,
Frid skall råda, om da vill,
Mellan oss, — och lycka till!
Detta önskar bergens kung.
Detta är grafiskt och poetiskt: man kan
icke bättre måla laglösheteu som dagtiugar
med samhällsordningen. Hvarför då störa
det rena poetiska intrycket af detta väl
tänkta ställe med den autiqvariska upp-
lysningen, att Pentelikous marmorbrott
Iera-nade materialet till det närbelägna Atheus
tempel och skulpturer, eller skingra
illusionen af ett oförgängligt typiskt väsende
med den upplysningen, att Kitsos var en
historisk tjuf, som bodde på Pentelikou
till midsommaren 1867, då han måste fly
till Argolis, hvarest han greps och dödades
af bönderna?
Hr Sander är, såsom vi redan sagt, till
sin natur en frisk och hederlig realist;
der-före lyckas han bäst, då han har för sig eu
verklighet att beskrifva, eller händelser,
forna och närvarande, att sammanföra.
Hans grekiska småtaflor äro nätta och
behagfulla, hans sagor och traditioner väl
berättade, hans minnesteckning redlig,
vänfast och gående till hjertat. Att deremot
uppfinningen ej är hans starka sida, har
han bevisat i ett slags ballad,
Landskapsmålaren, hvars mening icke blifvit oss
klar. Är måhända äfven detta i grunden
ett gammalt minne, som han önskat
förkläda uuder en främmande, ej särdeles
lyckligt funnen form? Åtminstone kunde
vi icke nndgå att tänka på en numera
af-liden svensk konstnär, soin lofvade mer
än han höll. Huru olika är ej detta stycke
med den vackra folksagan om lotsen och
den röraude minnesrunan öfver norske
lä-karen Daniel Schiötz. I dessa små stveken
r
är det ren metall.
Hr Sander har äfven sin lilla småtrefliga
humor, antingen han sjelf är medveteu
deraf eller ej. I sitt Vinterstycke tecknar
han en täck bild af Stockholm i dess
närvarande snö- och rimfrostkostym :
Ej i sommarskruden gröna,
. Men i kostlig hermelin
Mälardrottningen den sköna
Prunkar: är ej drågten fin?
Man är färdig att svara det förtroliga,
»jo något!» Emellertid ryckas vi vidare,
öfver gatorna och torgen, till »kung Gustaf,
der ban sitter med perlprydt diadem och
klädd i silfverglitter»:
Tro mig, sjelfva drotten rimmar:
På hans läpp en frasen sång!
Men når middagssolen glimmar
Ler han godt, som förr en gång.
Vi hade väntat ett löfte, att den frusna
sången skulle tina upp och låta höra sig i
vår, när det blir varmt, liksom de frusna
tonerna i Munchhausens posthorn — en
qvickhet, i förbigående sagdt, som tysken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
