Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minn följeslagares känslor under duellen,
ehuru Walters sedermera förklarade mig
att hnu kände sig djupt intresserad af
affären och tyckte sig böjd för att hälla
fem mot två på sin man, medan Grey
A sin sida erkände, att det kändes som om
hans hjerta oupphörligt sjunkit djupt ned
från sin vauliga plats, för att i nästa
ögonblick komina upp i halsgropen på ett allt
auuat än angenämt sätt. Jag tror dock
icke fullt på Walters uppgift, ty en skymt
jag såg af haos nnsigte visade mig att det
uttryckte ytterlig ängslan. För mm egen
del, betraktade jag, så vidt jag kan erinra
mig, affären samtidigt från flere olika syn
punkter. Men då jag såg värjorna korsas
och dessa ynglingar, för hvilka båda jag
hade en varm tillgifvenhet och med hvilka
jag var förbunden medelst allä en bepröf
vad vänskaps och ett låugvarigt umgänges
band, stå emot hvarandra med de blanka
törstiga klingorna grymt glänsande i deras
händer, smög sig eu känsla af djup
outsäglig fasa öfver mig. Tanken på Htt. jag
måhända skulle bli tvungen att till en af
deras familjer — familjer som jag väl
kände — föra underrättelsen om att deras
älskling låg kall och död, mördad under
mina egna brottsliga ögon, förtog mig all
inin styrka, och träd, fäktare, sekundanter,
allt gick i kretslopp för mina ögon. Jag
trodde att jag skulle falla, då jag erinrade
mig att den första blodsutgjutelsen skulle
afgöra saken, och att mycket, berodde på
att vi omedeibarligen åtskilde de stridande.
Jag väcktes nf denna tanke till en känsla
af min ställning, och med återvunnen
sjelfbeberrskning följde jag de båda
stridande skarpt med blicken.
De utvecklade båda två i början den
yttersta försigtighet. Merton höll sig
några minuter strängt till defensiven. Men
det är få personer som kunna stå framför
en fiende med tre fot glittrande stål i sin
högra band och en skarp spets några få
tum från sitt eget bröst, utan att blodet
börjar rinna hastigt genom ådrorna, och
båda två voro snart lika ifriga som om de
stått i en fäktsal. Det skarpa rasslandet,
och sträfva skrapandet af vapnen
blandades uu med det hastiga, klatschen af en
pisksmäll liknande ljudet som talade om
eu paré, under det att innu dess emellan
hörde huru handtagsplåtarne möttes, allt
under det att duellanternas andedrägt stän-
digt ljöd hesare. Tio minuter som jag tror
— det hade nästan förefallit mig tio år —
hade förflutit sedan värjorna först korsades,
och ännu hade iutet sår blifvit utdeladt.
Plötsligt drog sig Holmes, som fnktat
litet vildt, ett steg tillbaka, gjorde lös sin
värja och började derefter hastigt striden
pfi nytt. Det var tydligt, att han tänkte
på ett nytt slags aufalt. Jag uppfångade
dervid en blick af Greys öga, och jag såg
att ban fruktade för resultatet lika
mycket som jag sjelf gjorde, ty den vilda
beslutsamhet som uttalade sig i Holmes
uppsyn var ryslig. Men Merton, som hela
tiden ådagalagt en beundransvärd köld,
var fullkomligt förberedd. Omintetgöraude
sin fiendes angrepp, tog han i sin tur
till offensiven på fullt allvar, och efter en
följd af lysande finter gjorde ban ett
utfall samt rispade upp Holmes högra nrm
till eu längd af fyra eller fem tum.
Vi seknndauter sprungo genast fram,
och slående upp vapnen förklarade vi att
hederns fordringar blifvit tillfredsstäldn.
Merton lutade sig öfver sin förre
motståndare, hvilkeri Grey skickligt hade
uppfångat då han föll omkull ensamt af smärta
— ty värjspetsen hade trängt in ända till
benet — och frågade honom ifrigt huru
det var med honom, på samma gång
bedjande honom om förlåtelse för den skada
han hade gjort honom.
Med mera godt förstånd och g«>d känsla
a ii man kunnat, vänta, lyckades Holmes
yttra:
— Allt väl Merton! Det var helt och
hållet mitt fel — jag förtjenar det. Tag
min hand och låt det skedda vara glömdt,
ty det berodde allt på mitt lyune.
Merton fattade den maktlösa handen
och tryckte den i sin hjertaus glädje, så
att den stackars sårade gaf till ett rop af
smärta och slöt. till ögonen. — För tusan
Merton, ropade doktorn, det var alldeles
nog med att genomborra armen ntan att
till hälften vrida af den på detta sätt.
Seså, håll nu upp hans arm, fortfor han
vänd till mig, i det han hastigt,
arrangerade sina bandager. Se nu är det färdigt,
Nléaton skulle icke ha gjort det bättre.
Nu få två af er hjelpa till och bära
honom till vagnen.
Walters och jag lyfte den stackars
Holmes i våra armar, och biträdda af doktorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
