Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
valt de skrifter som äro bättre än de
öf-riga egnade att göra Plato populär hos
Sen svenska allmänheten. De fyra nu
meddelade samtalen, ty för de flesta af
vära läsare torde det vara bekant att Plato
i sina skrifter använde denna angenäma
framställningsform, äro företrädesvis
egnade att gifva en bild af Sokrates’ ädla
personlighet, s&dan den uppfattades af hans
yppersta lärjunge. Sjelfva ordningen är
också mycket väl beräknad för detta
ändamål. Först kommer Försvarstalet såsom
en prolog, genom hvilken vi införas i
sjelfva händelsen; derefter Crito, en liten
intagande mellanakt, som förbereder oss
till sjelfva hufvudhandlingen i sorgspelet,
hvilket är den vises sista samtal med sina
vänner och skilsmessa från dem och lifvet,
sådant det innehålles i den oöfverträffliga
dialogen Pbtedo; slutligen kommer såsom en
gladare efterpies Gästabudet, denna
beundransvärda dikt, som med sin fantastiska
uppsluppenhet mildrar det smärtfulla intrycket af
sanningmartyrens öde, men i på en gång
lekande och hänförande drag förevigar hans
minne.
Sokrates’ Försvarstal torde bland alla
Platos skrifter vara det som svenska läsare
bäst känna till, emedan några delar deraf
vanligen upptagas i de historiska
läroböckerna. Plato, som var närvarande vid
rättegångstillfället, gifver oss sannolikt
samma argumeuter som användes af den
anklagade, ehuru det efteråt utarbetade
talet måste lyda på ett annat sätt än det
muntligt föredragna, och det kan ej
heller väcka förundran, om dess ton blef en
annan. Sokrates, sonen af en barnmorska
och en hederlig kälkborgare, af naturen
utrustad med en fulhet, som gaf
krukma-karne anledning att på sina öresmuggar
efterbilda skråpuksansigtet med den platta
näsan och de oformliga öronen, simpel
handtverksman till sin uppfostran och sina
vanor, öfverdrifven älskare af låga bilder
och talesätt, med ett ord, såsom hans
gudomlige lärjunge yttrade om honom, den
gyllne Apollobilden som gömdes i ett [-fordra]-] {+for-
dra]+} af den gröfsta satyrskepnad, kunde
omöjligen, äfven i ett så högtidligt
ögonblick, hafva uttryckt sig med de ord som
den högt bildade, aristokratiske, med alla
snillets, bördens och den förfinade uppfostrans
företräden utrustade lärjungen lade honom i
munnen. Dertill kom den gifna intentionen
hos Plato att i detta tal måla den älskade
lärarens idealiserade bild i full
kroppsstorlek eller något deröfver, på samma gång
han begagnade tillfället att i dess fulla
af-skyvärda gräslighet, sannolikt icke heller
utan all idealiserande öfverdrift, brännmärka
den lumpna, jemlikhetsrusiga pöbel som,
ledd af poeten Melitus och mobb-harangören
Lycon, värdiga representanter för hvarje
tidehvarfs litterära proletariat, samt af
garf-varen och yrkespolitikern Anytus, lika
värdig representaut af alla tiders storskräfliga
kälkborgerlighet, måste hata och försöka
tillintetgöra allt som i heder, högsinne,
upplyst fördomsfrihet, ren dygd eller
framstående fosterlandskärlek höjde sig öfver
det simplaste packets niveau. Man må ej
bedraga sig på framställningens osökta
enkelhet; deri lurar, såsom vi ofvan sade,
den fulländade konstnärsskälmen.
Det var Sokrates’ vana att i sina samtal
öfver de vanligaste ämnen geuom en kedja
af de spetsigaste frågor och invändniugar
hålla sina motståndare till saken, och aldrig
tillåta dem att förirra sig i det sbm ej
hörde dit. Samma metod låter Plato
honom använda mot sina domare, och han
visar på denna väg anklagelsernas
orimlighet, utan att en enda gång inlåta sig
på sjelfva ämnet. Man hade beskylt
honom för bristande tro på statens gudar,
eller med andra ord för fritänkeri, en
förbrytelse som han hvarken erkänner eller
förnekar. Plato, liksom Sokrates, var för
stor för att icke visa undfallenhet mot
den hederliga vidskepelsen. Han behöfde
ej förneka de hedniska gudamakterna, efter
som han såg en högre och större makt
bakom och öfver dem. Han böjde sig i
många fall för sitt folks religiösa sedvanor,
och hans sista ord i lifvet var en erinring
till hans vänner att offra en tupp åt
läkedomens gud, till tack för den utmärkta
helsa han åtnjutit i alla sina dagar. Men
bortom denna fromma etikett, hvilken han
underkastade sig för att ioke gifva anstöt
åt de klenmodige, bodde i hans innersta
en tro på en sannare gudom, och det var
denna positiva, lefvande och för hela bans
handlingssätt afgörande religiositet som
man aldrig kunde förlåta honom. Det har
blifvit mycket tvistadt om hvad som skall
rätteligen förstås med Sokrates bekanta
demon, om det var en personlig
skydds-ande, ett begrepp för gud i allmänhet, el-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
